Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf;
Drifvan deras kronor grusat,
Blott i hjärtan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.
Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mänsko-blommans kvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomstersläkte
Spira ren och ljus,
Att, då sommarns sol mig glömmer,
Någon ängel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här!
DEN HEMKOMMANDE.
Ensliga sken,
Flamma, som stjärnornas ren,
Ljus från min fädernehärd,
Tindrar i natten du än?
Glada, förtroliga värld,
Väntar du vandrarn igen?
Dagen är all,
Mörk är min bana och kall,
Dyster i skogarna här
Vintern, den isiga, rår;
Ljus, där du tindrar, o där
Finner jag kärlek och vår.
Skynda din gång,
Lycklige! Kanske en gång
Kommer du åter och ser
Stum mot ditt fädernetjäll;
Ljus är din hydda ej mer,
Kulen och ödslig din kväll.
MITT LIF.
Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig,
O mitt lif, jag nämner dig.
Längtan fyllde seglarns håg,
Hafvet för hans öga låg:
"O, där bortom purpurskyn
Vill jag se en högre syn,