Vill jag nå en bättre strand,
Ljusets, fridens, glädjens land."
Seglet svällde, hoppet log,
Mot det vida skeppet drog.
Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig,
O mitt lif, jag nämner dig.
Hvar är hamnen, lugn och klar,
Hjärtats frid från forna dar?
Hvar är hoppets guldkust gömd,
Aldrig nådd och aldrig glömd?
Vågen seglarns kosa stör,
Stormar hvina ofvanför;
Ack, ännu står purpurskyn
Lika fjärran för hans syn.
TANKEN.
Tanke, se, hur fågeln svingar
Under molnet lätt och fri;
Äfven du har dina vingar
Och din rymd att flyga i.
Klaga ej, att du vid gruset
Som en fånge binds ännu;
Lätt som fågeln, snabb som ljuset,
Mer än båda fri är du.
Är det gladt på jorden, hvila
Bland dess fröjder glad också;
Är det sorgligt, ila, ila
Bort till högre världar då.
DEN ÖFVERGIFNA.
Löf och örter och blommor små,
Ljusa liljor med dagg uppå,
Purpurros, som så vänligt ler,
Jag vill välja till brudkrans er.
Minnesblomma vid böljan klar,
Inga törnen din stängel har.
O, hur liknar dig icke den,
Som gror upp i min barm igen,
Som har taggar på hvarje skott
Och som sårar mitt hjärta blott.