Dock, skulle en våg jag vara,
Densamme jag vore väl då.
Här går jag ju bland en skara
Af svala vågor också.
De skämta med fröjd och smärta,
På lek de tåras och le,
Blott jag har mitt brinnande hjärta;
O, vore jag utan som de!
MINNET.
Åter ett besök i ensligheten
Af försvunna, dyra, sörjda vänner,
Af gestalter från min lyckas dagar,
Sjön vid hyddan, hyddan, skogen, bergen,
Mina lekar, mina fröjder, drömmar
Och min första kärleks blomstersuckar!
O, jag tänker på naturens godhet
Att i saknaden oss unna minnet,
Som ett fordoms ljufva, svala lycka
Lik en morgondagg på hjärtat häller
Än, när solen bränner middagstiden.
MÅLAREN.
Du önskat dig ett rum i mina sånger,
Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger,
Med diktens färger någon ledig dag
Försöka teckna dina anletsdrag.
Välan! Min pensel skall jag mer ej spara;
Välj du en stund blott och försök att vara
Till min, till skick, till lynne och gestalt,
Som jag som konstnär nu förordnar allt.
Skön skall du vara: skönheten allena
Är värd att sig med konstens själ förena;
Men skön är flickan, då hon gläds och ler;—
Blif därför glad, då du mig komma ser!
Öm skall du vara: skönheten är mycket,
Men hjärtat ensamt ger det goda tycket;—
Fäst därför ständigt, blott för tyckets skull,
På mig en blick, af eld och kärlek full!
Och godhet, godhet måste taflan röja,
En lust att skänka, trösta och förnöja;—
Glöm därför ej att hvarje ledig stund
Till kyssar räcka fram din purpurmund!