Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla!
Dock litet partiskt bör ock målarn måla,—
Och därför säg, hvar gång jag penseln för,
Att du för evigt, evigt mig tillhör!
DE TVÅ.
I palatsets salar glimma
Tusen lampor, sollikt klara,
Och i ljusets strömmar simma
Dofter, fina, underbara.
Allt är ordnadt. Gäster komma,
Svindlande på lyckans branter;
Höstar vissna, vårar blomma
Mellan guld och diamanter.
Nu blir tyst, helt tyst för stunden,
Som till andakt allt sig skickar.
Festens hjälte står i runden,
Ren ett mål för allas blickar.
Han är brudgum. Ordnar smycka,
Stjärnor tynga högtidsskruden.
Med en himmel full af lycka
Väntar han den sköna bruden.
Och hon kommer. Af sin fader
Ömt ledsagad, ses hon skrida
Mellan höga gästers rader
Till sin höge brudgums sida.
Är hon lycklig, kan hon sakna
Någon sällhet än på jorden?
Kan väl mer en önskan vakna,
Som ej ren är uppfylld vorden?
Ack, hon står där blek i glansen,
Den hon tyckes varsna föga;
Locken darrar under kransen,
Tårar skymma hennes öga.
Vigselns fråga, föreläsen,
Hörs blott läppens ja besvara;
Med sin tanke, med sitt väsen
Tycks hon fjärran, fjärran vara.