Under dessa skaldens pröfvoår var hans maka hans outtröttliga vårdarinna i sjukdomen och sällskap i ensamheten. Hennes dag förgick under ständigt sysslande med den sjuke, hennes nätter blefvo som hans oroliga och sömnlösa, säger en af Runebergs nyare biografer. Ända till åtta timmar i dygnet kunde hon sitta som föreläserska vid hans bädd. Gripande är hennes bref kort efter den 5 februari 1865, det första år då Runebergsdagen begynte högtidlighållas i Borgå, för att efter hand blifva en nationaldag för hela landet. I anledning af festligheterna ute i staden skrifver hon: "Det skulle i sanning gjort mig godt, om jag skulle trott, att på festen en enda skulle med en vänlig tanke ett ögonblick kommit ihåg 'den store mannens' ringa stackars hustru, som alls icke, såsom andra hustrur, kan få räkna sig vara 'ett' med den hon öfver allt håller kär, men som ändå ibland icke kan betvinga en längtan att icke vara ställd så långt ifrån honom".
Fredrika Runeberg öfverlefde sin make med endast två år; hon ligger begrafven vid hans sida på Näsebacken i Borgå.
Naturlifvet, som i hälsans dagar varit Runebergs bästa vederkvickelse, spred sin trefnad ännu i hans sjukrum. Utanför dess fönster hade han låtit inrätta ett bräde, där han dagligen höll fri taffel för ortens småfåglar, medan en öfver sängen anbragt reflexionsspegel satte honom i tillfälle att från bädden betrakta dem. Strömborg berättar, huru han ännu 1875 på vintern i en på fågelbrädet utställd bur fångade en bofink, som eljes hade förgåtts i den starka kölden, och höll den i buren som gäst vintern öfver. En annan gång hade han tämt ett litet möss, som intog sina måltider dagligen framför hans säng, eller en fluga, som höll honom sällskap vid bordet. Så gladde sig skalden ännu i det sista att se lifvet trifvas under hans vård, medan han förkortade de långa timmarna i det nu så tysta skaldehemmet.
I bättre stunder tog Runeberg gärna emot besök af vänner och bekanta och skämtade gladt om gemensamma minnen eller dröjde vid anekdoter ur det förflutna; det var under dessa år Strömborg gjorde sina biografiska anteckningar, som äro en så oskattbar källa för kännedomen om Runebergs lefnad. När professor C.R Nyblom från Uppsala 1869 om sommarn besökte honom för att ombesörja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu varit i bruk här som i Sverige, emottog han af "den lidande och i stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som så mången besökare från hans hälsas dagar omtalar. I sitt förord ger den kände svenske estetikern en anslående och åskådlig bild af lifvet i Runebergs hem. "Sedan han sändt sin tack och hälsning till alla vänner å denna sidan af Östersjön", slutar skildraren, "tog jag farväl af honom med en känsla, som ej kan beskrifvas. Det var en af de få gånger, jag haft den lyckan att stå inför en verkligt storartad, i alla hänseenden helgjuten personlighet. Ett sådant möte glömmer man aldrig".
Hvad Runeberg lidit i det tysta under dessa tretton år, klagat har han icke. En af de svåra dagarna, då han uttalade sin längtan till Näsebacken, till begrafningsplatsen, och hans hustru med tårfylldt öga frågade, om han så gärna ville bort härifrån, påminte han henne gladt om några rader, dem han sommarn 1828 skrifvit i minnesboken i lusthuset i Pargas:
Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara, när Minnet lofvar vårt namn förvara.
Efter hand nalkades slutet, krafterna aftogo, och genom sömnlösa nätter och trötta dagar skred tiden fram mot den afgörande stunden, den 6 maj 1877. Dagen för begrafningen, som försiggick Borgå den 12 maj, voro Finlands städer sorgklädda, och i alla hamnar flaggade fartygen på half stång. Finlands ständer, för tillfället församlade till landtdag i Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och kadettkåren, korporationer och föreningar närvoro vid denna nationalhögtid för Finlands folk: ändlöst gick tåget uppför Näsebackens furuklädda sidor. Det svenska broderfolket tog med Finlands del i akten genom talrika kransar vid grafven och genom telegram till skaldens maka från Sveriges riksdag, Svenska akademin och lärda sällskap. Äfven Danmark och Norge voro vid grafven representerade. På Finlands ständers vägnar talade Snellman, på universitetets Topelius; under Pacius' ledning sjöngo studenterna med Topelius' ord:
Fjärran tid skall hans runor stafva, natt skall icke hans namn begrafva, ok skall icke hans folk förslafva, seger skall ur hans aska gro.
ÄLGSKYTTARNE.
Nio sånger.