Första sången.
Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lämning
Låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfvan med kalja
Stycken af hålkaksbröd och i koppar potäter och mujkor.
Stugan var väl uppeldad och varm; från härden vid ugnen
Spred en sprakande glöd den behagliga hettan och fyllde
Taket med skyar af rök, att pärtorne knappast och slädan
Kunde på sparrarme ses, där lagde de voro att torkas.
Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker
Blossade pärtor i mängd och belyste det landtliga folkets
Aftonbefattningar än, värdinnan, den driftiga Anna,
Hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen,
Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan,
Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt
Öste åt fålarnes par, där de stampande stodo vid dörren,
Hackelse, blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen.
Värden och herregårdstorparen själf, den förståndige Petrus,
Stod från bänken opp, där han sutit i slumrande dvala,
Gäspade länge, strök ur pannan det yfviga håret,
Sträckte mot taket armarna högt och blåste omsider
Makligt ur tröttad kropp den tungt insmygande sömnen.
Gärna han lagt sig i ro, då han dagen igenom arbetat,
Vadat i skogarnas snö och släpat stockar till herrgåln,
Hade ej herr kommissarien själf bedt alla af gårdens
Underlydande män den följande morgonen tidigt
Samlas hos honom för älgarnes skull, som man skådat i nejden.
Nu, i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jakten,
Måste han, trött som han var, fördrifva den älskade sömnen.
Vägkostsäcken hängde där tom och förbidde att fyllas,
Och hans förträffliga bössa, som sällan klickade annars,
Ville för skottet sist ej elda, ty flintan var trubbig.
Först från dess trädknapp tog han försiktigt bössan och afdrog
Själskinnsfodret, som skyddade lås och pipa för väta.
Glad i sitt sinne besåg han den nyss svartmålade stocken,
Medan ur lådan däri en hvassare flinta han framtog;
Men till sin hustru talte tillika den ärlige Petrus:
"Anna, i afton ännu är det bäst, att du fyller min matsäck,
Så att den mättar en man, som en dag vill dröja i skogen.
Skaffa i ordning i kväll, om du ej vill störas i morgon;
Sömnlös sängkamrat är försummadt arbete ständigt."
Men hon svarade nu, den driftiga Anna, förtrytsam:
"Aldrig ser jag ett slut på din häftiga längtan till skogen.
Är du en björn till sinne och håg, förståndige Petrus,
Lysten beständigt på rof och önskande jakter och vildbråd?
Se, förståndige vän, ej mäktar du trifvas i stugan;
Visst som en brännande glöd för din fot är det fredliga golfvet;
Men att syssla i skogar och kärr onödigt och ständigt,
Sådant är ditt. Nu måste du dock slå jakten ur hågen.
Kommer min bror, som han loft, och besöker oss, länge förväntad,
Lämnande gård och barn, dem moderlöse han äger,
Passar det då, att jag här, med den galande tuppen som husvärd,
Sitter allena och söker att roa den älskade gästen?
Väl det ägnade dig att hemma förblifva och motta
Honom och växla förtroliga ord som svåger med svåger."
"Icke dock så", genmälte den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ordkunniga mor; hvad min herre befallt mig,
Måste jag lyda, om än det ej glädde mitt sinne som jakten.
Men om han kommer i morgon, din bror, den raske Mattias,
Väl, undfägne du då med vänliga håfvor den käre,
Så att han sitter i stugan förnöjd, tills jag hinner tillbaka."
Honom svarade åter den mångordkunniga Anna:
"Såge jag stundom en vinst af ditt stora besvär och din möda,
Mindre ville jag då på din oförtrutenhet undra;
Men då du gick välaktade herr kommissarien till handa
Dagen igenom och sköt de flesta och yppersta älgar,
Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott
Mer än kamraterna fick, då han tog det mesta, din herre."
Leende svarade åter den välförståndige Petrus:
"Hå hå, kunniga Anna, betänk, att min herre allena
Vill ansvara för oss, om befallningsman för oss till tinget.
Noga besinne du, mor, att älgarne borde besparas
Endast för kungens gevär, om han nå'n gång reser i landet."
Tiga förmådde dock icke den mångordkunniga Anna,
Utan hon jämnade sängen och log och talte och sade:
"Litet kostar en plikt, som aldrig fordras och kräfves;
Såg du väl någonsin förr bland oss, att en herre blef tingstämd?
Bringa blott själf en knippe med fisk eller fågel till fogden,
Se, om han stämmer dig då! 'Välkommen, granne, välkommen',
Ropar den ärade frun, ren innan du stigit på trappan,
Leder dig in och hviskar sin man i örat, och vänligt
Räcker han genast sin hand och frågar: 'Hvad har du att säga?'
Stor konst vore det ej att själf ansvara, ty snaror
Har du i skogarna nog och skjuter en orre som oftast.
Men det må vara; den rike befaller, den fattige lyder."
Så hon sade, och knappt hon talat till ända, då bjällror
Hördes från vägen invid. Man lyssnade hastigt och uppsteg,
Sköt gluggluckan tillbaka och tittade ut; men i blinken
Stod en främmande man med frustande fåle på gården.
Gästen från Kuru kände man snart, den raske Mattias,
Annas älskade bror, som ej oväntad var anländ.