4.
SÅDAN VÅRD BLOTT FINNER FLICKAN.
Icke äger jag som andra
Fader, som vid namn mig nämner,
Moder, som sitt guld mig kallar,
Broder, att min börda bära,
Syster, att mig stundom smeka.
Där jag andras hjordar vallar,
Högt på berget, djupt i skogen,
Dagen ut på fria fältet,
Där är skäggig gran min fader,
Björken, böjd af år, min moder,
Broder är mig bruna trasten,
Markens bleka lilja syster.
När den kalla skuren strömmar,
Får jag stundom skygd af granen,
När mig solens stråle bränner,
Bjuder björken stundom skugga;
När jag sorgsen står på fältet,
Tröstar med en ton mig trasten,
Med en blick ibland en blomma.
Sådan vård blott finner flickan,
Annan glädje ej den arma.
5.
FLICKA, KÄRLEKEN ÄR VÄLDIG.
Ofta i min barndoms dagar
Hörde jag min moder säga:
"Flicka, kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden."
Så hon talte till min varning,
Att sitt gyllne äpple skydda.
Moder, o att sant du talat!
Ofta står jag nu på stranden,
Där min älskling från mig skildes.
Dän han far dit bortom molnen,
Som vid hafvets rand sig höja.
När jag ser, hur fjärden fradgas,
Ser, hur böljan slår mot stranden,
Lägger jag min hand på vågen,
Doppar fingrets spets i djupet:
Sakta, sakta, vilda bölja,
Somna, låt de andra sofva!