Månne vågen väl, som svallar
Hotande mot skeppets sida,
Där han fjärran far, den dyre,
Månne hafvets vilda dotter,
Fast så långt från mig hon rasar,
Ej mitt söfningsord förnimmer,
Af min lätta hand ej lugnas,
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden?
Ofta, när i furans krona
Fläktar fara, vindar hvina,
Sänder jag från denna klippa
Tyst min tysta suck att flyga:
O min ende, kom tillbaka!
Kanske, fast så svagt den ljuder
Har likväl den starka vingar,
Kan som svalan klyfva vinden,
Genom rymder nå min älskling
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden.
6.
HUNDRA VÄGAR HAR MIN TANKE.
Store skapare, förlåt det,
Se ej, gode Gud, med vrede,
Att så ofta i ditt tempel
Jag på honom äfven tänker!
Hundra vägar har min tanke,
Tusen att till honom hinna.
Blott det sämsta leder bortåt,
Allt det bättre för till honom.
Kort från dagens ljus är' vägen;
Gen från nattens stjärnskara,
Hvarje blomma stakar stigen,
Hvarje träd är vägamärke.
Men när dig min tanke hunnit,
Är den nästan ren hos honom.
7.
HVILKEN SÄLLHET SKÖN ATT SYNAS!
Hvilken fröjd att vara vacker,
Hvilken sällhet skön att synas!
Vore jag så mörk som mången,
Ful som flere andra flickor,
Fick jag ej i källor skåda,
Ej i bäckar se mitt anlet;
Källans skönhet kunde störas,
Bäckens silfver sotbesmittas;
Tordes knappt på ängen träda,
Att ej blomstren skulle skrämmas,
Blomma hviska tyst till blomma:
"Är det nässlan, är det tisteln,
Kanske kardborrn själf, som kommer?"
8.