TALA, TALA TYCKTES ALLA.
Hvem har nu gett vett åt vinden,
Gett åt luften ledig tunga,
Röst och språk åt gårdens rönnar
Och åt späda fågelskaran?
Förr, när från min bädd hvar morgon
Jag på loftets trappa trädde,
Visste vinden blott att smeka,
Rönnen blott att susa stilla,
Kvittra blott förstod hvar fågel.
Nu, när sist jag kom på gården
Från mitt olyckssälla läger,
Tala, tala tycktes alla,
Vinden hviska: "Arma flicka!"
Fläkten susa: "Fallna flicka!"
Rönnen sucka: "Svikna flicka!"
Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?"
Sparfven: "Hvar är nu din glädje?"
9.
MEN MIN FÅGEL MÄRKS DOCK ICKE.
Svanen speglas ren i sundet,
Knipans hvita vingar hvina,
Lärkan höres högt i höjden,
Spofvens rop kring kärret rullar,
Våren samlar sina skaror,
Får sin fågelflock tillbaka,
Väntar dem med sol och värma,
Lockar dem med långa dagar.
Och jag, arma flicka, fiker,
Söker skingra saknans mörker,
Vårda värmen i mitt sinne,
Vill som våren vänlig vara,
Synas ljus som sommardagen.
Och jag gläds, fast sorgen gnager,
Ler, fast tåren trängs i ögat,
Men min fågel märks dock icke.
10.