Hvarför är så flyktig våren,
Hvarför dröjer sommarn icke?
Så jag tänkte fordom ofta,
Frågte, utan svar, af mången.
Sen den älskade mig svikit,
Sen till köld hans värma blifvit,
All hans sommar blifvit vinter,
Sen har jag ej frågat mera,
Känt blott djupt uti mitt sinne,
Att det sköna är förgängligt,
Att det ljufva icke dröjer.
ÖFVERSÄTTNINGAR OCH BEARBETNINGAR.
SERVISKA FOLKSÅNGER.
FÖRORD.
Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska öfversättning af desamma. Det företal, hvarmed han beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:
"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en förtidig död hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde århundradet gick Serviens politiska själfständighet under, och landet erkänner från denna tid turkarnas öfverherrskap. Begripligtvis kunde därföre de lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och deras outtömliga källa. Och just den omständighet, att Servien icke äger någon annan litteratur än sina sånger, ger desamma ett särdeles intresse i historikerns och människoforskarens ögon.
Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna Narodne Srpske piesme för folkpoesiens vänner en rik skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och 1824 i tre delar.
Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor, romanser, små poetiska berättelser och skildringar, bröllopskväden, lekar m.m.), till största delen författade af fruntimmer, och hjältesånger. Till de senare höra i denna samling blott fyra stycken: Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och Slaget på Fågelfältet. De pläga afsjungas af männer, ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.
Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru med en och annan obetydlig förändring."