VINTER I HJÄRTAT.
Snö föll neder på Sankt Görans-dagen;
Fågeln genomflöge ej dess flingor.
Flickan trampar drifvan, bar om foten,
Efter henne bär dess broder skorna.
"Kännes ej i dina fötter vintern?"
"Ej i mina fötter kännes vintern,
Vintern känner jag uti mitt hjärta;
Dock från snön är vintern ej där inne,
Vintern där är kommen från min moder,
Som mig ger åt den, som jag ej älskar."
TILL EN ROS.
O, du min källa sval,
O, du min ros så röd,
Ros, som så snart slog ut!
Hvem skall jag ge dig åt?
Månne åt moder min?
Har ju ej moder mer.
Månne åt syster då?
Fjärran hos maken hon.
Månne åt broder då?
Drog ju i härnad han.
Månn' åt min älskling då?
O, han är långt från mig,
Bakom tre skogars löf,
Bakom tre strömmars våg!
ÄLSKARENS HÄST.
Där vi voro öfver natten inne,
Höllo vi en kostlig aftonmåltid,
Sågo där en flicka skön till undran;
Pärltulpaner krönte hennes tinning.
Henne gaf jag då min häst att ledas,
Och hon talte sakta så till hästen:
"Röda fåle med den gyllne manen,
Säg mig, har din herre gift sig redan?"
Gnäggande besvarar henne hästen:
"Nej, vid Gud, du undersköna flicka! O
Ännu har min herre icke gift sig,
Utan tänker ta dig, hem mot hösten."
Och till hästen säger flickan detta:
"Om jag visste, att du sanning talat,
Ville jag slå sönder mina spännen
Och dem gärna vid ditt betsel smida,
Ville det beslå med idel silfver
Och det med min halsked sen förgylla."
HJORTEN OCH VILAN.[4]
Hjorten betar uppå bergets åsar,
Betar en dag, sjuknar in den andra
Och begynner klaga högt den tredje.