Vila ifrån berget frågar hjorten:
"O, du hjort, du djur från bergets skogar,
Säg mig, hvilket bittert kval dig plågar,
Då du, betande på bergets åsar,
Betar en dag, sjuknar in den andra
Och begynner klaga högt den tredje?"
Sakta[5] talar hjorten då till Vila:
"Goda syster, Vila ifrån berget,
Stort i sanning är det kval, mig plågar.
Se, till sällskap här en hind jag ägde,
Och hon gick att dricka ner för berget,
Gick dit ner och har ej återkommit.
Om hon sen har irrat sig om vägen?
Eller af en jägare är fångad?
Eller helt och hållet mig förgätit
Och en annan hjort sig valt till älskling?—
Om, så sant, hon irrat sig om vägen,
Gifve Gud, att hon mig återfunne!
Om en jägare har fångat henne,
Må han själf en lott lik min få pröfva!
Men om mig hon helt och hållet lämnat
Och en annan hjort sig valt till älskling,
Gifve henne Gud i jägarns händer!"
BROR OCH SYSTER.
Skogen har nyss fått löf,
Syster och bror är där.
Systern till brodern så:
"Hvi ej besöka mig?"
"Syster, jag komme väl,
Släppte den främmande,
Släppte den hulda mig.
Sadlar jag fålen, då
Sadlar min flicka af;
Gjordar jag svärdet om,
Löser hon svärdet opp:
'Gode, hvart nu, hvart nu?
Vidt är dock fältet sträckt,
Djupt är det dystra kärr,
Gode, bli här, bli här'!"
DEN OMTÄNKSAMMA.
Täta skurar föllo ned om kvällen,
Och mot natten höljde rimfrost fälten.
Jag gick ut att söka den, jag älskar,
Och så kom jag till den gröna ängen.
Men på ängen fann jag då hans mantel,
På hans mantel låg hans siden-bröstlapp,
På hans bröstlapp silfvertamburinen,
Och därunder sen ett gulgrönt äppel.
Allehanda vid mig själf jag tänkte:
Om jag dock hans mantel med mig toge?
Nej, den gode kunde sig förkyla.
Om jag dock hans siden-bröstlapp toge?
Nej, jag gaf den själf ju till ett minne.
Om jag kanske toge tamburinen?
Nej, den skänkte honom mina bröder.
Så i valet föll mig in en tanke:
Att uti det gröna äpplet bita,
Att blott bita i—ej äta opp det,
Att han märka skulle, att hans flicka,
Just hans egen flicka honom sökte.
SKILSMÄSSAN.
Kring det hvita fästet Buda[6]
Slingrat sig en mjällhvit ranka.
Ingen mjällhvit ranka var det,
Fästman var det och hans fästmö,
Som hvarandra tidigt funnit
Och i otid skiljas skulle.