Flickan så vid afskedsstunden:
"Gode älskling, när du färdas,
Kommer du till stängda gårdar,
Där de röda rosor blomma:
Bryt dig några rosenstänglar,
Lägg dem vid din barm på hjärtat:
Såsom dessa rosor vissna,
Vissnar ock för dig mitt hjärta."
Gossen så vid afskedsstunden:
"Goda, när du återvänder,
Kommer du till skogen gröna,
Där den svala brunnen väller;
Marmorsten vid brunnen ligger,
Silfverbägare på stenen
Och i bägaren en snöboll;
Lägg den vid din barm på hjärtat:
Såsom denna snöboll smälter,
Smälter ock för dig mitt hjärta."
DEN SERVISKA JUNGFRUN.
Långa hår uppå Militzas ögon
Öfverskuggade dess röda kinder,
Röda kinder och dess hvita anlet.
Ren tre runda år jag sett på henne,
Men dock aldrig lyckats se dess öga,
Svarta öga och dess hvita anlet.
Och jag samlade en jungfruskara,
Och bland skaran Militza, den unga,
Att måhända lyckas se dess öga.
Nu, när ringen dansade på fältet,
Var det klart, men hastigt blef det mulet,
Och från molnen flögo blixtens viggar;
Alla flickor sågo upp mot himlen,
Militza den unga såg dock icke;
Men blott för sig på den gröna marken.
Sakta hviska flickorna till henne:
"Militza, du underliga flicka,
Är du oklok eller öfverklok här?
Ständigt ser du på den gröna marken,
Och du blickar ej med oss mot molnen,
Där de gyllne blixtrar återstråla."
Dem besvarar Militza den unga:
"Oklok ej och öfverklok ej heller,
Ingen Vila, att jag moln må samla,
Flicka är jag,—att jag må se för mig."
VIOLEN.
Väl jag dig bröt, viol,
Men åt hvem ger jag dig?
Månne åt Ali bej?
Ali, den stolte man,
Älskar violer ej,
Rosor blott, nejlikor.