Vila svarar ifrån skogen så:
"Unga flicka, obekymrad var!
Själf jag slagit opp ett sidentält,
Och i tältet slumrar älskarn nu,
Öfverskyggad af en sobelpels,
Och med hufvu't svept i gyllne tyg."
DEN FÖRSIKTIGA.
Du, min flicka, du, min röda blomma,
Aldrig satt ännu och aldrig omsatt,
Ej med svala flöden än begjuten,
Än ej plockad, än för ingen doftfull,
Aldrig kysst ännu och aldrig famnad,
Sköna, finge jag en gång dig kyssa!
"Finge det, du gode, efter önskan,
Stötte endast till din äng min trädgård:
Komma skulle jag att blommor vattna,
Du att föra hästarna på bete:
Kunde då mig kyssa efter önskan,
Borde blott ej bita mig i kinden,
Att min mor ej finge skåda märken."
DEN UNGA MAKAN.
Då jag än var hemma hos min moder,
Gaf hon mig rätt vackra råd att följa:
Första rådet: att rödt vin ej dricka,
Andra: att ej bära gröna kransar,
Sista: att ej älska någon yngling.
Men jag arma tänker vid mig själf här:
"Ges dock utan vin en fyllig kind ej,
Utan gröna kransar ingen glädje,
Ges dock utan yngling ingen kärlek."
TILL SANKT GÖRAN.
Flickan beder på Sankt Görans-dagen:
"O Sankt Göran, när härnäst du kommer,
Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig
Hos en make eller ock i grafven!
Förr dock hos en make än i grafven!"