Bakom Savas våg på stranden
Leder ynglingen sin fåle.
Mössan i sin hand han håller
Och befuktar den med tårar.
Och han bannar hvirfvelvågen:
"Måtte Gud dig straffa, Sava!
Hvarken kan jag genomvada,
Eller kan jag simma öfver
För att där min flicka kyssa."
Och den sköna flickan svarar:
"Nej, vid Gud, du gode yngling!
Vredgas ej på Savaströmmen,
Sava är dig ej fientlig;
Nej, fientlig är din moder,
Din mot dig, som min mot mig är.
Din vill, att du ren med våren
Hem skall föra den, du älskar,
Min står fast däri, att dottren
Skall till hösten vara ogift."
SUCK.
Dunkla skogspark, hvad din skugga svalkar!
Hjärta, hjärta, hur du är bedröfvadt!
Dig så nära ser du den, du älskar,
Dig så när—och får ej kyssa honom!
MOR, SYSTER OCH MAKA.
Högt uppå ett vårdtorn vandrar Jovo;
Under honom bräcks det murkna timret,
Och i fallet bryter Jovo benet.
Genast blir en läkarinna kallad,
Ifrån bergets täta skog, en Vila.
Mycket fordrar Vila för sin läkdom:
Af hans mor den hvita högra handen,
Af hans syster hennes lockars fläta,
Och ett pärlehalsband af hans maka.
Modren gaf sin högra hand för honom,
Systern skänkte sina lockars fläta,
Men hans maka ej sitt pärlehalsband.
"Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pärlband,
Som jag själf ifrån min fader medfört."
Då förgrymmas Vila ifrån berget
Och förgiftar dödligt Jovos skada.
Jovo dör,—ve, ve dig, arma moder!
Trenne sorgefåglar[12] klaga sedan:
Ena klagar utan uppehållan,
Sent och tidigt klagar blott den andra,
Och den tredje, när det så sig faller.