Den, som klagar utan uppehållan,
Är den dödes olycksburna moder;
Åter den, som klagar sent och tidigt,
Är den dödes sorgebundna syster;
Den, som klagar, när det så sig faller,
Är den dödes ungdomsfriska maka.
HÄXERIET.
Härligt var att se, hur inpå kvällen
Hjälteskaran drack det gula vinet.
Med befann sig ock den veka Stojan,
Drack ej vin och brännvin icke heller,
Utan kaffe blott ur gyllne skålar.
Några flickor vandrade långs stranden,
Och bland dessa Ivans sköna syster.
När den veka Stojan henne märker,
Tänds hans bröst af kärlek,—och åt tärnan
Kastar han ett äpple och ett kvitten.[13]
Men förtrytsam slängde Ivans syster
Genast bort från sig hans gula kvitten,
Och med foten stötte äpplet unnan.
På den gröna marken föll hans kvitten,
Äpplet åter i den svala böljan.
När den veka Stojan märkte detta,
Blef han strax så mörk, så vild till sinnes.
Dädan skyndar han med snabba fötter
Och sitt hem, sin hvita boning uppnår.
Papper tar han genast fram och skriftyg,
Att förtrolla Ivans sköna syster.
Och han sammansätter fyra trollbref;
Skrifver ett och kastar det i elden:
"Eld, förbränn, förbränn ej brefvets trollkraft,
Tänd blott, tänd blott Angelijas hjärta!"
Skrifver än ett,—kastar det i böljan:
"Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft,
Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!"
Skrifver än ett—kastar det i luften:
"Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft,
Fören, fören Angelijas hjärta!"
Ett han gömmer under hufvudkudden:
"Hvila icke kraftlöst där, o trollbref;
Tills att Angelija med dig hvilar!"
Märk! Och inom några korta stunder
Ljuder där ett klappande på porten:
"Öppna porten, om du Gud bekänner,
Öppna porten, mig förtära lågor!"
Stojan tiger och vill än ej svara,
Högre klappar åter Ivans syster:
"Opp, mig rycka floder med sig hädan,
Opp med porten, om du Gud bekänner!
Snart till molnen höjes jag af vindar."
Hastigt springer då den veka Stojan,
Låter upp den vida buxbomsporten
Och ledsagar henne in med glädje.
PRINS MUSTAFAS SJUKDOM.
För att bada går en skara turkar,
Och turkinnor komma från att bada,
Männerna med Mustapha i spetsen,
Kvinnorna med Mehmed paschas maka.
Skön är Mustapha, sultanens ättling,
Mera skön dock Mehmed paschas maka.
Och förtrollerskan är icke skön blott,
Men tillika så försåtligt smyckad.
Genast sjuknar prinsen in af kärlek,
Tänd af Mehmed passhas sköna maka,
Går ren plågad till det hvita slottet
Och på veka dynor där sig lägger.
Alla fruar efter, rang och ordning
Komma att prins Mustapha besöka,
Borta blir blott Mehmed paschas maka.
Sultaninnan sänder bud till henne:
"Ädla fru, gemål till Mehmed pascha,
Aktar du dig mer än sultaninnan?
Mustapha, min son, på sjukbädd ligger;
Alla fruar gjort besök hos honom,
Du allena, du försmår att komma."
Mehmeds maka mottar denna hälsning,
Vecklar sina ärmar opp i blinken
Och bereder lätta sjukbädds-rätter:
Grädda rosenröd på gyllne tallrik,
Ljusgult serde uti silfverskålar,
Vårens körsbär, syltade med honing,
Persikor med morgondagg bestänkta,
Hafsstrandsfikon och mostarska drufvor;
Klär sig sen i kosteliga kläder
Och beger sig så på färd till slottet.
Snart palatsets gångar hon beträder.
Oanmäld och hälsande på ingen,
Sakta till den sjukes rum hon skrider;
Och hon sätter sig vid hufvudgärden,
Tar ett virkadt guldtyg fram och fläktar
Svalka åt hans feberheta panna.
Men, till sultaninnan vänd, hon talar:
"Sådan sjukdom som den tappre prinsens
Önskar jag att må min broder träffa,
Ja, mig själf som Mehmed paschas maka;
Ty en kärleksyrsel är ej sjukdom."
När prins Mustapha förnummit detta,
Står han opp på snabba fötter genast,
Riglar alla dörrar och behåller
Mehmeds maka kvar tre runda dagar.—
Men på morgonstunden af den fjärde
Med ett artigt bref uppvaktar paschan:
"O sultan, min store, dyre herre!
Från min boning har en dufva bortrymt,
Till ditt slott hon flugit,—lösgif henne,
Lösgif henne, om du Gud bekänner!"
Därpå får han från sultan det svaret:
"Mehmed, trogna slaf, jag har en falk här,
En otämjelig och vildsint fågel,
Som ej släpper, hvad han en gång fångat."
SKÖRDEFLICKAN.
Kärfvar, skördade med silfverskära,
Samlar hop med gullprydd hand Lepota.
Dock, när middagssolen börjat glöda,
Sjunger för sig själf hon sakta detta:
"Den, som sammanbinder mina kärfvar,
Vill jag strax mitt hvita anlet skänka.
Den, mig vatten ifrån källan hämtar,
Vill jag skänka mina svarta ögon.
Den, som bygger mig en skuggrik löfsal,
Honom vill jag bli en trogen maka."
Sjunger så och tror sig hörd af ingen.