Skogens blomma, markens fägnad,
Som på grenen har din boning
Och på kvisten har din gunga,
Gnaga trädet, bit på kotten,
Medan jag min båge spänner
Och iordningställer pilen.
BÖRJAN AF KALEVALA.
Nu mig göres lust i hågen,
I mitt hufvud bor en tanke,
Lust jag har att börja runor,
Laga mig tillreds att sjunga.
Du, min vän, min gode broder,
Ädle språk-kamrat, ej ofta
Händer, att vi här förenas,
Börja samtal med hvarandra,
Här i dessa öde trakter,
Dessa sorgsna nordanländer.
Lägg då hand i hand och foga
Hake i den andra haken
För att sjunga goda kväden,
Sköna ord tillhopa sätta,
Att de ädle dem må höra,
Sångens vänner dem förnimma
Bland den ungdom, nu här uppgår,
Bland den skara, som här växer,
Dessa ord, som gåfva fångna,
Dessa ljufva sånger, tagna
Från den gamle Väinös bälte,
Under Ilmarinens ässja,
Ned från Kaukomielis svärdsudd,
Joukahainens båges bana,
Från det innersta af Pohja
Och från Kalevalas moar.
Dessa sjöng min fader fordom,
Då till yxan skaft han täljde,
Dessa lärde mig min moder,
Under det hon vred sin slända,
Bringade sin ten i rullning.
Ännu andra ord det finnes,
Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
Plockat opp vid vägens sidor,
Dem jag brutit har från ljungen,
Rifvit lös från skogens ruskor,
Från de späda skotten dragit,
Under det jag gick att valla,
Gick som barn att vakta hjorden,
Efter Muurikki, den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Hundra ord jag hämtat dädan,
Tusen ämnen för att sjunga;
Sångerna uti ett nystan,
I en bunt jag sammanhvälfde,
Lade nystanet på kälken,
Bunten i min lilla släde.
Länge har min sång i kölden,
Länge i det dolda varit;
Nu jag vill ur kylan sången,
Visorna ur kölden hämta
Hit till hörnet af vår järnbänk,
Ändan af den fasta plankan,
Under dessa sköna sparrar,
Denna vidtberömda takås,
Lossande mitt nystans ända,
Knuten lösande af bunten.
Så en vacker sång jag sjunger,
Låter väl en härlig ljuda,
Sen jag rågens kärna njutit
Och med kornet mig förfriskat.
Om ej öl för handen finnes,
Om ej spisöl mer är öfrigt,
Sjunger jag med torra läppar,
Drillar vid en droppe vatten,
Att den sköna kvällen ända,
Aftonskymningen förjaga,
Kanske nästa morgon möta,
Nästa gryning än förljufva.
SICILIANSK SÅNG.[21]
Säg mig, späda bi, o säg mig,
Hvart du skyndar nu så tidigt.
Än på ingen bergspets gjuter
Morgonrodnaden sin stråle.
Öfverallt på ängens örter
Dallrar daggen än från natten;
Akta dig, att den ej skadar
Dina gullbestänkta vingar.