Paskal Vivas söker fåfängt
Deras jubel böja af;
Ödmjukt sänker han sitt hufvud,
Stum mot himlen pekar han.
II.
I sin trädgårds aftonskymning
Gick grefvinnan Julia.
Fatiman, Almansors ättling,
Där den sköna fångat har,
Flyktar med sitt ljufva byte
Genom skogar natt och dag,
Tio vapenklädda morer
Följa honom åt som vakt.
Vid den tredje morgonrodnan
Hinner han den tysta park,
Där på toppen af en kulle
Sitt kapell Sankt Georg har.
Ren på afstånd ser grefvinnan
Upp mot helgonbildens drag,
Som, i marmor huggen, tronar
Öfver kyrkoportens hvalf,
Sådan han i drakens strupe
Stöter segrande sin lans,
Medan, vid en klippa bunden,
Konungsdottren ser hans kamp,
Gråtande, af sorg förkrossad,
Ber grefvinnan Julia:
"O, Sankt Georg, helga kämpe,
Fräls mig du ur drakens makt!"
Se, hvem skyndar från kapellet,
På en snöhvit fåle fram?
Gyllne locken fladdrar, vinden
Bär den röda mantelns svall.
Mäktigt har sitt spjut han svingat;
Träffad, röfvarn Fatiman
Sjunker dignande till jorden
Såsom draken fordomdags.
Och hans tio morer fattas
Af en vild förfäran snart,
Kasta sköld och lans och flykta
Öfver berg och slätt och dal.
Men på knä grefvinnan sjunkit,
Bländad af den höges glans,
"O, Sankt Georg, helga kämpe,
Tusen gånger haf min tack!"
När hon åter höjer ögat,
Hjälten ren försvunnit har,
Och blott dunkelt går en sägen;
Att det Paskal Vivas var.
VAGGVISA.
Från tyskan.
Sof, du min lilla, min älskling är du;
Göm dina ögons små pärlor ännu!
Allt är så tyst, som i grafven det är;
Sof, och hvar fluga bortflåktar jag här.
Ännu, mitt barn, är din gyllene tid;
Sedan, ack, gryr den väl aldrig så blid.
När kring ditt läger bekymren sig ställt,
Slumrar du lilla ej mera så sällt.
Änglar från himmelen, täcka som du,
Sväfva kring vaggan och le mot dig nu.
O, de besöka dig sedan också,
Men för att aftorka tårar blott då.
Sof, du min lilla; och mörknar det än,
Tröttnar ej mamma att vagga sin vän.
Sent eller tidigt,—i moderlig barm
Vakar dock kärleken trogen och varm.