SERENADEN.
Af Uhland.
Hvad milda toner väcka mig
Ur hvilans korta blund?
O moder, hvadan komma de
I denna sena stund?
"Jag varsnar intet. Somna tyst,
O, blifve slumren ljuf!
Mitt arma, sjuka barn, dig ges
Ej serenader nu."
Från jorden komma ej de ljud,
Som hälsa mig så gladt;
Nej, det är änglaskarans sång,—
Min moder, o god natt!
DEN HELIGA AGNES.[22]
Blott tretton år den ädla Agnes hunnit, när
Hon döden undgick och det sanna lifvet vann.
Skön till sitt yttre var hon; hennes like fanns
Bland hufvudstadens döttrar ej; dock skönare
Var hennes själ, af himmelsk kärlek genomträngd.
Högboren, adlad redan af sitt sinnelag,
Till kroppen vek, till själen stark hon var, ett barn
Till år, men som en mogen kvinna klok.
Och tretton år den ädla flickan hunnit blott
Och gick i skola än, när Titus Lucius,
Den yppersta af hufvudstadens ynglingar,
Prokonsulns son, för henne ren af kärlek brann.
Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld,
Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd;
Men stilla talte flickan blott till ynglingen;
"Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din,
En annan tillhör jag och är förlofvad ren."
I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung,
Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren?
Hvem ville oförväget våga täfla här
Med mig, en son af landets högste styresman,
Hvem är förmäten nog att vilja mäta sig
Med mig i skönhet, adel, makt och rikedom?"
Men Agnes log och utbrast i sin älsklings lof:
"Skön är min älskling mer än alla sköna här,
Hans glans beundra solen, månen, stjärnorna;
En fläkt blott af hans andedräkt ger sjuka lif,
Ett löje på hans läppar väcker döda opp.
Af adel är min älskling mer än ädla här;
Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har,
Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man,
Och därför lyda honom villigt andarne.
Och mäktig mer än jordens store är min vän,
Blott stoft mot honom äro folkens härskare.
Han rullar himlen som en klädnad hop, han slår
Mot bergen, och de spruta rök och lågor fram,
Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned,
Han näpser stormen, och orkanen blir en suck.
Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik;
Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans,
Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup,
Och alla Orientens ädla stenar hans.
Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän;
Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig,
Och för sin älskarinna har han offrat allt,
Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords,
Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf,
I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud."