Så talte jungfrun, och med högre glöd ännu
Berömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen:
"O se! Mig har min älskling fäst med gyllne ring,
Har klädt mig rikt, att ingen konungsdotter bär
En bröllopsdräkt som min, så himmelskt strålande.
Med pärlor har han prydt min hals; juveler stänkt
På mina armars smycken och omkring mitt hår
En brudkrans virat, härlig, oförvissnelig.
Har kinden glöd, är det hans kyss, som tänder den,
Har ögat eld, är det min kärleks låga blott.
Berusad af din skönhet, o min älskade,
Försmäktar jag, min trånads flamma bränner mig.
Kom, saknade, den sjuka bruden väntar ren;
Kom, låt mig hvila vid din barm och långsamt där
Min själ dig offra i en säll, fast kvalfull kyss!"
Så prisade den ädla nu sin älskare.
Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kval
Hans hälsa tärdes, och hans ungdomsfärg försvann.
Bekymrad lät hans fader kalla läkare,
Och af den sjukes vilda puls, hans tysta tår,
Hans kväfda suck förråddes snart hans hemlighet.
Då stod den sorgsne fadren upp. I skyndsam färd
Till Agnes gick han, af förtrogna vänner följd,
Och bad för sonens kärlek om förbarmande.
Men stilla svarade den ädla flickan så:
"Tilltro mig ej en känsla, som ej höfves mig,
Som med en annan längesen förlofvad är."
Och Lucius Verus vände sig till vännerna:
"Så ung, så späd, och ren en annans!" sade han.
"Hvem är han, hvar att finna, att med hotelser,
Med löften eller kval jag honom tvinga kan
Att den beundransvärda flickan öfverge?"
När ingen nu förmådde nämna älskarns namn,
Framstod Rutilius, prokonsulns skrifvare,
De kristnas hätske ovän, och begynte spotskt:
"Ej första gången hör jag ord som hennes nu,
Jag hört dem hvarje gång, jag öfver kristna dömt.
Vid Herkules, hon är af denna blinda sekt,
Som mänskor hata, som de sälla gudar sky.
Och vilseförd af Galileens svärmare,
Har den på korset döde hon till älskling valt."
När nu prokonsuln sådant hörde, träder han
Förgrymmad till sin domarstol, befallande
Liktorerna för honom föra jungfrun fram.
Och Agnes följer de med bilor väpnade
Och stannar oförfärad inför domaren.
Med knappt förborgad vrede börjar denne då:
"En evig oskuld, hör jag, svor din älskling du,
Vet, evig oskuld är hos oss vestalens ed.
Beslut dig då att till din lefnads sista stund
På Vestas altar vårda hennes helga eld.
Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste här
Du föras skall, för folkets afskum där ett rof,
Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust."
Med ädelt saktmod svarar honom jungfrun då:
"Gud tjänar jag och Kristus, den han skickat har,
Och bringar väsenlösa gudar ingen gärd,
Räds heller ej att träda in i lastens rum,
Ty äfven där är Herrans ängel nära mig
Och aktar kvinnan, att hon ej oskärad blir."
Nu bjöd prokonsuln rycka hennes kläder af
Och ställa henne blottad fram för mängdens blick.
Då föll från hennes hjässa till sandalerna
En flod af ljusa lockar ned och höljde rikt
Den ädlas lemmar i en fotsid dräkt af guld.
Nu bjöd han henne föras till ett glädjehus
Till nesligt offer för den sämstes vilda lust;
Men se, oändlig klarhet fyllde syndens hem,
Och strålande af himmelsk glans stod jungfrun där,
I snöhvit dräkt af lätta änglahänder klädd.
Bestörta flydde lustans andar, synden vek,
Ett kyskhets tempel var det rum, där lasten bott.—
Men till sin son gick Lucius Verus, nämnde om
Hvar Agnes var och manade den sjuke gladt
Att skynda och i hennes famn sitt kval förströ.
Och upp stod ynglingen och gick, af vänner följd,
Till otuktshemmet, att sin låga släcka där.
Han fann det fullt af klarhet, såg en himmelsk glans
Omsluta jungfrun, där hon stod i snöhvit skrud,
Af skönhet strålande, förklarad, helgonhög.
Dock sökte han att egga sina vänners flock
Att nalkas skenet och att störa jungfruns frid.
"De nalkades, de stannade. En snabb minut,
Och gripna af demonisk fasa, flydde de.
Men Lucius Titus, eggad af begärets makt,
Af jungfruns skönhet, tadlar deras feghet spotskt,
Går fram och ärnar våga helgerånet själf
Och faller såsom död vid flickans fötter ned.
Då kom hans fader, skrämd af dystra budskap, dit
Och såg och böjde knä vid skenets rand och bad:
"Förbarma dig, du heliga, förbarma dig,
Och återgif af nåd åt mig min enda son!"
Och Agnes, lätt försonad, bad till Gud om nåd
För ynglingen, och han stod upp och lofsjöng Gud.
Bevekt häraf, beslöt den rörde fadren då
Att häfva domens kraft och gifva flickan lös;
Då stormade, af hednapräster eggadt, dit
I vilda skaror folket, och man hörde rop:
"Bort, bort med denna, bort med gudahäderskan,
Som kränkt det heliga och fräck med trolldomskonst
Förbländat våra söner, bort, att gudarne
I vrede ej förgöra oss och våra barn!"
Förgäfves sökte Verus att mot folkets våld
Den dyre sonens räddarinna ge beskydd.
Med kejsarns vrede hotad, vek han sorgsen bort,
Och i hans ställe lofvade Rutilius
Med flickans marterdöd försona gudarne.