Gud ske lof, på tjugu år eller ända sen året förrän jag blef min egen har jag ej sett en vackrare vår än denna. April var väl stormig och regnig, och maj hade med köld, så att jag till och med nödgades täcka drifbänkarne midt om dagen; men så ändrades åter vädret mot slutet af månaden, och det är förunderligt att se, huru allt nu trifves och hinner framåt.
Nu vore det tid att besöka oss för er, som älskar våren och det, som är i sin växt. Nu stå mina parker här och alla holmar och stränder kring sjön gröna. Tulpanerna hafva länge blomstrat, likaså narcisserna. Äppel- och päronträden hvitna af blommor, och kring allt detta binda sig såsom blåa bälten syrenhäckarne.—Hvarför skulle jag ej hylla syrenerna? De taga för mycket rum, säger ni, och gifva ingen frukt! Det märkes, att sommaren var längre hunnen, då ni var här. Kom nu, så skall ni säga annat. För min del älskar jag dem från barndomen. Deras friskhet fägnar mig, och deras fägring blomningstiden är en frukt för min själ. Men låt oss lämna våra olika tankar i sitt värde, Jag vill nu hellre nämna några ord om de anordningar jag gjort, sedan ni var här, till en del efter edra egna råd och lutkast. Jag är väl icke mycket böjd för förändringar, men dels har jag velat göra er ett nöje, dels hafva omständigheter, dem jag längre fram skall antyda, tvungit mig att gå ifrån mina vanor.
Vet ni, att ert utkast till det lilla templet på körsbärsholmen tar sig förträffligt ut i utförandet, i synnerhet från Rosas fönster, hvarifrån man genom hela längden af poppelallén ser det höja sig som en stor näckblomma ur sjön. Jag blef mer och mer belåten med er, ju längre arbetet framskred. En vacker början är gjord med vidgandet af utrymmet för köksväxterne, så att jag nu kunnat intaga för fruktplanteringarna hela trakten från den gamla körsbärsskogen till sjön. Ymparne lofva godt, om jag blott förmår hålla masken borta. Min gamle Anders har de sista dagarne fått ha bestyret härmed. Ännu visar blott här och där ett härjadt blad eller en hoprullad löfknippe, men jag minns med fasa de år, då midt under blomningens och fullhetens tid förödelsen kom och härjade grönskan och glansen, öfverdrog med hvit svepning de afklädda kvistarna och lät träden försofva sina skönaste dagar och såsom stela vinterspöken bortskrämma all glädje af sommarn. Jag dröjer ogärna med minnet härvid, ty af allt i naturen är mig intet så förfärligt som åsynen af lefvande, oskyldiga väsendens långsamma aftyning och förtidiga död för den frätande tanden af en mask, som de själfve medvetslöst skydda och nära. Ack hvad vore väl lifvet utan kärlek till sitt stoft, hvad är väl plantan, om den icke fått och gladt bär sina förgängliga blommor, och blad?
Den täcka löfsaln af alar, som ni inredde vid stranden, dit jag nu sträckt fruktplanteringen,—jag glömde att säga er det—har jag ej haft hjärta att rubba. Den står ännu midtibland äppel- och päronträn som ett kärt minne af er. Rosa syr ibland där inne och berömmer anblicken af den höga kullen och kyrkan på andra sidan om sjön. För min del tycker jag mindre om detta ställe, för det svåra stengrundet där utanför, och det beständiga skrålet af måsar, som alltid äro vana att vistas där. Det är förunderligt, huru lätt jag störs af minsta oljud. Kanske kommer denna min otålighet däraf, att jag lefver hela min tid bland dessa fromma och tysta väsenden, hvilkas högsta skrål är en sakta hviskning, då vinden rör deras sviktande grenar och blad.
Vet ni, min herre, ibland ledsamheter, för hvilka icke en gång vi här äro frikallade, hände oss för några dagar sedan en af särdeles märkvärdighet. Det hade varit klart hela morgonen, och vädret var vackert, utom det att luften var ovanligt kvalmig. Längre in på förmiddagen började moln samla sig och åska höras. Snart mörknade himlahvalfvet helt och hållet, flere störtskurar följde hvarandra, och ljungeldarne blefvo tätare, verkeligen sällsynt täta. Vi suto just och åto vår frukost, jag och Rosa, då den gamle tjänaren kom in. Jag förgäter aldrig hans förstörda utseende. Han hade, såsom jag sedan hörde, länge envisats med att täcka melonbänkarne och, då regnet blef våldsammare, sökt skygd under en af de större rönnarna vid udden. Hvad skydd skulle dock den kunna ge mot ett sådant oväder? Hans gamla halmhatt hängde som en våtduk i hans hand, då han kom in, sommarrocken slöt sig som ett kålblad till hans lemmar, håret låg spridt och drypande kring anletet, och hans hälsning bestod i ett pustande utan ord. De första ögonblicken kunde jag ej låta bli att le, men detta förtörnade honom så, att han fick sin tunga lös.
"Ja, ja", sade han, "det är lätt att skratta, men nu är det slut!"
"Nå, min vän", sade jag och höll mig allvarsam, "tag blott torra kläder på dig, så kommer du väl i skick igen."
"Hvem bryr sig om mig?" inföll han med stigande förtrytelse; "jag säger, att det är slut med mamsell Rosa, Gud hjälpe mig, gamle man! Ja, där sitter hon nu ung och röd, men nästa år är det väl annorlunda."
"Hvad är detta för en spådom, Anders", sade jag och steg opp, "hvad fattas dig?"
Och nu kom han ändteligen fram med saken. Åskan hade slagit ned på Rosas alm, det sköna trädet, som ni minns stod just vid hörnet af byggningen till vänster, då man kom in från landsidan, hade splittrat sönder grenarne och bräckt stammen vid roten. Ni kan föreställa er min ledsnad. Det hade verkeligen någonting ovanligt med sig, detta träd. Så ungt ännu, och ändå så yppigt! Stammen så rak och hög, och kronan sen—kommer ni ihåg, att vi just anmärkte, hur regelbundet den fyllde sig? Anders har jag sökt trösta, så godt jag kunnat. Han tycks sannerligen vara mera bekymrad öfver Rosa än öfver trädet, Rosa själf skämtar ofta med honom öfver hans lustiga förskräckelse; men den gamle mannen skakar ännu alltid betänksamt på hufvudet, så ofta det blir fråga härom. Det är skada, att han utsatt en så lång tid för sin spådom, ty nu kommer han väl att ända in på nästa sommar förbli vid sin villfarelse.