Min gamle tjänare åldras liksom jag. För ett par dagar sedan kom jag i trädgården. Han vattnade parterren, men utan omsorg, vårdslöst, vresigt, så att han till och med stötte blommorna med kannan. Jag förebrådde honom det. "Nåväl", sade han, "för hvem vårda vi dem?" Den gamle mannen började gråta bittert, och jag lämnade honom och gick bort.
Känner ni någon god, värnlös flicka om sjutton år, som ville äga en far? Likheten! I ungdomen likna människorna hvarandra, den ena flickan har alltid något af den andras själ.
Förlåt, min herre, att mitt bref blir kort. Det kostar mig mycket att hålla mina tankar tillsamman.—Ännu en gång: för ert deltagande hjärta medsänder jag min dagbok, hvari jag antecknat ett och annat under senaste tid. Då den återsändes, väntar jag ett välkommet bref. Farväl!
FÄSTNINGSFÅNGARNE
Skizz
Vid en nordlig vik af Saimen ligger den lilla staden Nyslott och nära därinvid, på andra sidan af ett smalt sund, en uråldrig fästning med höga murar och några runda torn. I fredliga tider har denna fasta plats begagnats såsom fängelse för brottslingar, dubbelt sorglig för de olycklige både genom sin egen dysterhet och sina omgifningars skönhet. Huru mången längtansfull blick måste icke från dessa grafvar för lefvande hafva sväfvat ut öfver Saimens solbelysta vågor, blott för att låta ett förvildadt eller brutet hjärta så mycket lifligare känna bitterheten af fängelsets kvalm och bojans tyngd.
I ett af dessa torn, i ett rum, hvarest tolf till femton fångar suto inspärrade, inträffade under en sommarkväll, just då den nedgående solen började kasta sina strålar in genom det trånga fönstret, ett förhållande, som på detta ställe var ovanligt. Allt själfsvåldigt sorl hade nämligen upphört för en stund. De fleste af invånarne i den trånga cellen lyssnade uppmärksamt på en sjuttonårig yngling, som beskref sina öden, och hos de få öfrige, som ännu trängde sina bleka anleten mot gallren i det öppna fönstret och icke fängslats af berättelsen, återhöll aftonens skönhet och kanske sorgen, väckt af denna, hvarje utbrott af vildare sinnesrörelser.
Besynnerligt nog hade denna stillhet inträffat tvärtemot hvad man från början afsett.
Förhållandet var sådant: man hade ärnat tillställa en af de vanliga aftonlekarne, en juridisk rannsakning, och i denna afsikt inför en gråhårig gubbe, som, fastsmidd vid väggen, för sin ständiga och gravitetiska sittning fått namn af lagman, framfört den unga gossen. Processen fortgick. I början var allt yra och förhärdelse. Själfva ynglingen, ehuru nyss häktad, hade redan hunnit bli tillräckligt inöfvad i ställets ton för att uppträda med behörigt iakttagande af det för tillfället skickliga. Men då han, på den värde domarens anmaning att uppriktigt bekänna allt och sålunda göra sig värd lagens mildhet, försökt hopsmida en historie om sina äfventyr, hade han svikits af uppfinningsgåfvan och småningom tagit sin tillflykt till verkligheten för att ersätta det bristande i dikten. Denna verklighet var dock för mycket sorglig. Återkallad i minnet, fångade den småningom ynglingens hela tanke, och af lek blef allvar. På själfva de vilda åhörarene verkade den förändring, gossens väsende undergick, och de blefvo uppmärksamma. Kanske fanns någon bland dem, hvars hjärta för en stund veknade som hans.
"Och du bar då tio år?" frågade domaren vid en punkt i ynglingens berättelse.