"Jag var då tio år och vallade min morfaders kor på stranden gentemot
Pungaharju ås."
"Fick gossen lära några dygder i läroåldern?" sporde vidare den gamle med löjlig viktighet och väckte ännu en kor af skratt.
Men den unge svarade drömmande: "Jag lärde mig simma som en and, och då jag flöt öfver den klara sjön, lämnade jag kreaturen på stranden, sam till åsen och sprang där, naken som ett vilddjur, under varma sommardagar i solskenet."
Den gamle såg ned på sina kedjor, såg upp på de svarta väggarne. Ett vansinnigt uttryck af smärta flög öfver det nyss så pompösa anletet, och hans tänder gnisslade ett ögonblick mot hvarandra. Bilden af den nakna gossen i sommarsolskenet på Pungaharju ås hade för mycket brännande strålat in i lifstidsfångens hjärta. Och så sade han: "Berätta, gosse, hur du sprang där vild."
Men denne följde redan sin egen föreställning och fortfor: "Då började den mörke att visa sig."—
"Djäfvulen?" frågade en mängd röster, och nyfikna ögon föllo på berättaren.
"En sägen gick i byn", sade denne, "att den gamle Metar-Johan ibland i solgången sett från fjärden en grå man på höjden af åsen. En stormig afton flöt metarens båt, tom och kullstjälpt, till stranden; då sades det, att den mörke mannen gjort detta verk. Men jag var en vild unge, hatade att lefva och fruktade intet: Två gånger sprang jag undan, då den mörke kom; men den tredje gången blef jag kvar och bidde honom."
"Och hvad gjorde han åt dig, då han fick tag på dig?"
"Han kysste min panna och grät. Så gjorde han först. Sedan såg han på mig och frågade: 'Har du förrådt mig redan och talat ut, hvad du sett?' Vet nådige herr lagman, hur han såg ut, då han sade detta? Så var han till utseende som Saimavesi en blå höstnatt, då mörker och stjärnor ligga i djupet, förskräcklig och mild."
"Aktning för rätten, gosse!" sade denne. "Stilla med blåa nätter och stjärnor i Saimadjupet; sådana ord passa icke här."