"Men då jag sade honom", fortfor ynglingen, "att jag för ingen vågade yppa, att jag varit på åsen, for mörkret bort från djupet, och det blef dager. Denna gång voro vi länge tillsammans, ock sedan träffades vi dageligen. Jag satt då på höjderna och såg öfver vattnen, och han satt nära invid och såg på mig, och hans öga var gladt och troget som en hunds. Stundom gaf han mig silfver och lärde mig att om nätterna taga mig häst och rida till staden. Dädan hämtade jag allehanda åt honom och mig. Så led sommarn framåt, och det blef en mörkare tid. En morgon, då jag steg opp, hörde jag gårdsfolket säga, att en man visat sig om natten med eld vid vår stuga, men släckt elden och skyndat bort, då hundarne börjat anfäkta honom. Min morfäder var gammal och nästan blind; men han var nu vild af vrede öfver den obekante mannen med elden. Han kallade mig mordbrännarunge och sparkade mig ut ur stugan till att börja min vallgång. Denna dag kom jag sent på åsen, emedan vattnet var kallt och jag väntade, tills solen var högt uppe. Men då jag träffade den mörke, gingo vi längs vägen på kammen af åsen, tills milen började fyllas och den tog slut. Ibland stannade vi en stund och sågo mellan björkarna vid vägen och öfver strandgranarnas toppar ut mot fjärdarna. Och det var den mörkes nöje att se, huru jag med en kastad sten nådde långt ut i vattnet på båda sidor om oss. Men då vi hunno ändan af åsen, satte den mörke sig ned på marken och tog min hand och nödgade mig att sitta. Och då vi sutit en stund i tystnad, började hans ögon stråla, och han frågade och sade: 'Vet du, barn, hur ett sinne är, som älskar?'
Men jag visste det icke, utan teg.
Då utsträckte han handen och förde den långsamt rundtomkring öfver de blanka sjöarna. Men han sade:
'Sådant är det.'
Efter en stund for han fort: 'Ve, ve, ett sådant har du ej sett! En gång låg du vid ett bröst, där du kunnat se det, men då var ditt öga skumt ännu. Ve öfver honom, som skilde dig från bröstet; hjälp mig, gosse, att förbanna honom.' Och jag hjälpte och nämnde den, som jag var lärd att förbanna. Ve min fader, sade jag, röfvaren, mördaren, mordbrännaren! Då tog den mörke mannen mig öfver min nacke och ville kväfva mig med sin hårda hand. 'Bed för din fader", ropte han, "mördaren, röfvaren, mordbrännaren.'
Jag blef skrämd, nådige herr lagman, och ville rymma undan men då reste han sig opp, tog mig på sin arm och tryckte mig hårdt till sitt bröst; men detta var icke i vrede, och så väl har jag aldrig varit till i världen, som jag var då. När jag sålunda satt på hans arm, viste han åter med handen ut mot nejderna och sade: 'Mer än detta har man röfvat ifrån dig. Du har haft en moder, du som andra; hvar är hon? Då vinter blir, vissnar stranden och stelna sjöarna, men en moders sinne hade varit dig varmt in i döden.' Jag började gråta. Det var första gången, som jag hörde en människas milda ord. Och den mörke fortfor: 'Bröd har du fått i världen, men icke kärlek, och hugg och hårda ord, men icke undervisning. Lärd har du blifvit att förbanna din fader och vörda den, som krossat din moders hjärta. Vill du hämnas?' Nådige herr lagman, kan jag nu sluta?"
"Tröttnar du", sade den gamle med ett ödsligt leende, "så hvila, och jag vill hjälpa dig. Samma kväll flydde hämndeanden från Pungaharju ås af fruktan att ertappas där. Samma natt hyllade han på fasta landets högsta kulle och såg genom mörkret din morfars gård; och hans ögon tillslötos icke förr, än han såg den gå upp i lågor."
"Och hvems verk var branden?" frågade ynglingen.
"Gården", sade den gamle, "tände en tioårig gosse, som var en mordbrännares son."
"Ja, jag", sade ynglingen lugnt. Det blef en lång tystnad