"Så var den rike blifven en tiggare", fortfor domaren, "hur han kom undan elden, vet ingen."
"En vet det", ropade den unge fången, "den, som glömd hämnden, då han såg hans hvita hår."
ANMÄRKNINGAR.
[1] Förevarande uppsats stöder sig främst på Strömborgs "Biografiska anteckningar" och C.G. Estlanders "Runebergs skaldskap", hvaraf här och där äfven enskilda uttryck fått i framställningen inflyta, ehuru i en sammandragen form, som gjort ett citerande olämpligt.
[2] Belönt med mindre guldpenningen af Svenska akademien 1831.
[3] Kapetan, ärftlig hufvudman för en krets.
[4] Vila, en féartad bergkvinna, än vänligt umgängsam mot människor och djur, än åter hämndgirig och fientligt sinnad. Hon är ung och skön, klädd i hvit dräkt, med lösta, i vinden fladdrande lockar. Vilorna bära båge och koger och öfva sina ringdansar helst vid skogomgifna bergkällor. Ve den människa, som opåkallad nalkas dem; dess lott är oftast döden.
[5] Att tala sakta bjuder, enligt servisk sed, den goda tonen.
[6] Ofen i Ungern.
[7] En litra guld gör nära hundrade dukater.