Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

"Hå hå!" suckade nu den skröpliga, halta Rebecka,
Där vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla
Gungning mot händernas par den rynkiga hakan betänksam:
"Hå hå! Vore jag än, som jag var i min blomstrande ungdom,
Vore jag än, som jag var, då vid lagmanstinget jag tjänte,
Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög,
Bättre jag visste att skicka mig så, som det ägnar en flicka.
Mången förnämare man, som mig kom med förmätenhet nära,
Fick sig en trasa i synen och äfven en skopa med vatten.
Icke ville jag då med alla, som komma och fara,
Sitta och språka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda
Sitter med främlingen nu och slutar ej spola i kväll här."

Så hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans
Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.

Men som då noten en kväll af fiskare kastas i lugnet,
Varpet i början är blankt och knappt vid flarnena krusas,
Tills omsider det trånges ihop, och fiskarna stängda
Spritta ur sjön, och vågen i rörelse bringas och häfves,
Så, vid den åldrigas tal, ju närmre sin mening hoa hopdrog,
Skiftade främlingens anletes drag från lugn och till vrede.
Vred från sin bänk uppstod han och talade bittert och sade:
"Gamla Rebecka, om tyst på den sotiga muren du drefve
Syrsor och russakor bort, då de springa i kärlekens upptåg,
Utan att människor störa och hindra förtroliga samtal,
Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten;
Men som en dåre, och ej som det ägnar en klok, du beter dig."
Så han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar,
Utan hon gungade stilla, och tyst håhåade endast.
Men i detsamma syntes igenom den öppnade gluggen
Petrus på gården ren och den aktade herr kommissarien.
Ut begaf sig Mattias och lämnade vreden i stugan.

Strax, då de komna han nått, begynte han tala och sade:
"Petrus, förut du varit en gång med lycka min talman,
Var det ännu och gå, om den aktade herrn det ej nekar,
Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begär jag;
Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne."

Bifall nickade strax kommissarien och talade vänligt:
"Gå blott, gå, fast gården sin yppersta piga förlorar,
Mer än en piga, ty kär som ett barn har hon varit oss ständigt;
Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar,
Skola i stugan i kväll ej dans och förplägningar saknas."

"Hej, Hej!" ordade åter den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ej går jag åstad som en tiggares talman,
Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig själf får.
Talar jag, måste en stäfva med öl först lossa min tunga,
Sen skall en brudgumsgåfva också jag äga för bruden."

Leende inbjöd strax kommissarien den aktade Petrus,
Skaffade öl, och hans torpare tömde med glädje en stäfva;
Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias.

"Ontrus", ropte han gladt, då han öppnade dörren och inkom,
"Fram med en sidenduk ur din väska, så sluta vi handel!"
Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld,
Lyste af glädje din blick vid hans ord, förståndige Ontrus.
Ej köpslagades länge, och ej afprutades mycket,
Hälften dock prutades strax, och den raske Mattias från Kuru
Förde den köpta duken i hast till sin svåger i salen.

Denne, så snart han druckit sitt öl och gåfvan i hand fått,
Gick högtidlig och stolt i sitt värf till den blomstrande flickan,
Där vid sin randiga väf hon i hushållskammaren dvaldes.
Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan på spiseln,
Stoppade pipan, tog med härdade fingrar ett eldkol,
Tände den långsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda
Skötte sin väf och slängde den flyende spolen behändigt.

Men då den välförståndige Petrus sutit en stund där,
Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven:
"Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias från Kuru,
Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan,
Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla."
Sade och satte sig ned och rökte och började åter:
"Icke blott duken han ger, men sig själf han bjuder dig äfven.
Men att du icke må tveka och tro, att en fattig begär dig,
Se, så vill jag förtälja dig allt, hvad han har och besitter,
Löst och fast, det förnämsta; det ringare nämner jag icke,
Ty uppräkna det allt förmådde jag ej på en kvällstund,
Hade en tunga jag än mer rörlig än löfvet på aspen.
Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång
Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn,
När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd.
Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor,
Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde,
Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord.
Ville jag nämna därhos hans gifvande sveder, där skogen,
Härjad af lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden,
Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kärret
Sträcka sin längd och mellan beständigt flödande diken
Synas som holmar af guld, när grödan mognar om hösten.
Åkrarna plöjer han lätt med fem hullglänsande hästar.
Ängar äger han ock, kring hela hans socken berömda,
Både på högländ mark och på låg, välrödjade alla,
Hvilka om våren gro blomrika och bärgas om sommarn.
Aldrig betar en tand på hans väl omhägnade ängar,
Medan de stå i sin växt, de betas af lian allenast.
Ty med det första marken om värn från drifvor befriats,
Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen,
Där de i dalarna finna en frisk och rikelig föda.
Så kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta
Grönskande gräs och dricka sig mätta ur rinnande bäckar,
Men hvar afton komma de hem, en glädje för ägarn.
Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar
Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket?
Femtio ulliga får och tjugu behornade getter.
Aldrig störas de där af vargar, ty så är Mattias
Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur,
Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt.
Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern,
Ty då stå de i stall och äta en rikelig löfskörd;
Getterna åter kunde den sämsta tiggare äga,
Så behändiga äro de ständigt att söka sig foder.
Kommer en främling med häst och stannar på gården att hvila,
Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösäck,
Tills han förtörnad svänger sin piska och drifver dem unnan.
Se, så har jag beskrifvit hans gård och bördiga ägor
Utan ett svekfullt ord, och på samma sätt äfven hans husdjur,
Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen,
Hvilka i stugan vistas och bo med människor gärna.
Sådant äger han allt, den raske Mattias i Kuru,
Rik och förnöjd, och befaller ännu, som om herre han vore,
Tre välmående torparegods på hans bördiga hemman.
Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter,
Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes,
Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta.
Ty så lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru,
Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
Dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten:
Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset
Drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast.
Nycklarna äge du själf; hvad lås dig lyster att öppna,
Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner där inom,
Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund.
Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider
Mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med saktmod,
Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning.
Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder,
Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill.
Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt,
Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne,
Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas;
Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar,
Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt,
Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd;
Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar,
Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."