Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt
Med pekfingret på askan, som pöst i den rykande pipan,
Medan hon, rodnande djupt, den unga, förståndiga flickan,
Nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte:
"Icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus,
Huru med glädje jag hör, att den raske Mattias begär mig;
Ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigt
Riktar en längtande blick och sitt hjärtas innersta tanke.
Tungt är tjäna en annan, om äfven den gode man tjänar,
När för den lön, han ger, han äger att fordra vår möda,
Tyngre blir det en gång att kraftlös lefva af nådbröd.
Därför hyser ej flickan en gladare önskan på jorden,
Än att sin egen bli och rå som värdinna och ständigt
Tjäna en godsint man af kärlek och icke af nödtvång.
Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven,
Tänkte jag så: När skall du väl, Hedda, väfva ditt eget?
Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen.
Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven.
Nu, om min fader det vill, vill gärna jag följa Mattias."
Sade och grät af glädje och fattade Petrus i handen,
Skakande den; och han grät, den gamle, af glädje tillika.
Men då sitt värt han slutat och allt aflupit med framgång,
Gick han till stugan och träffade där den raske Mattias.
"Saken är afgjord", sade han glad vid ett ljudande handslag,
"Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fästmö!
Själf skall på skidor jag skynda mig hem att hämta mitt folk hit.`
Sade och lämnade svågern och steg på sitt glattade skidpar,
Skyndande fjäten hem till sitt torp med glädje i hjärtat.
Sjätte sången.
Men på det skogomhägnade Tjäderkulla i stugan
Satt den förståndiga Anna med son och dotter i stillhet.
Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfven
Hvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon,
Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela,
Ty som en guldsträng klang i hans mund järngigan beständigt.
Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog:
"Färdig vore jag här att spela, så länge jag mund har.
Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka."
Sade och afdrog metkan; och alla förstodo hans mening.
Upp steg genast den blomstrande dottren och hällde i bunken
Vatten och tvättade ren hans mecka och bar den att torkas.
Men den förståndiga Anna på Tjäderkulla begynte:
"Aron, min vän, det är väl, att du så, fast gammal och hjälplös,
Ansar din kropp och ej älskar att dväljas beständigt i ugns-sot.
Därför vill jag också förunna dig såpa att tvätta
Änne och hand, och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort,
Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan
Likna en bärgad teg, där stubben allena är, öfrig."
Henne svarade strax den aktade tiggaren Aron:
"Anna, förståndiga hustru, åt mig, hvarhelst jag må gästa,
Bjuds den renande badstun, så snart den eldas för andra;
Därför som drifvan hvit är min kropp, där den skyddas af kläder
Anletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer,
Sölas af svett och damm, och skägget växer beständigt,
Därför skadar det ej att emellanåt tvätta sig endast."
Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman
Slängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymd
Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet.
Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde
Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror.
Sådan trädde han fram omsider, med undran af alla
Skådad, ty nu i hans skick ej röjdes en tiggares skepnad,
Men som en hemmansbonde, som en rusthållare sågs han.
Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte:
"Aron, min vän, som du visar dig nu i pärtornas skimmer,
Ville väl ingen, fast fattig du är, vanlottad dig kalla,
Utan med armarne lagde i kors och med lösta bekymmer
Satt enhvar på sin bänk, och den aktade tiggaren Aron
Fröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan.
Ty som en ståtlig skatt är en ståtlig gestalt att betraktas;
Men det kunde väl mången förundra sig öfver att sådan
Kraft bland syrsor och sot uppvuxit på främmande murar,
Icke på egen mark bland hjordar och bördiga tegar."
Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron;
Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft,
Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjälkar
Sprakade än och lönte med rök den arbetande munnen,
Innan han satte sig ned och började tala och sade:
"Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna,
Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott,
När han mig såg, som jag visar mig nu i pärtornas skimmer,
Kunde han säga: 'Se där, förståndiga Anna, är Aron!
Sådan syntes han ej, af ålder betungad och armod,
Fordom i gladare dar, då han ägde sitt hemman i Soini,
Kraftig till år och förnöjd som en kung och värderad af alla.'
Alltså kunde han säga och jag kanhända med tårar
Höra hans ord och minnas de lättare dagarnas glädje."
Sade, och starkare sög han därvid den sprakande pipan,
Blickande opp, men en tår nedrullade rund på hans kinder.