Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

Ren man hälsat hvarann och med återseendets glädje
Växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn
Satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn
Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen,
Hvilken för många bestyr och förargliga rester i socknen
Knappt hann bygga med ord en prunkande våning och hvälfva
Taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa.

Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga
Ständigt och hörde ej opp att betrakta den strålande blickens
Glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna,
Innan han såg hans kind af förlägenhet rodna och ögat
Sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade:
"Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt
Hvilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling;
Men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta,
Ser af en ädel man, af den äldste, jag ägde bland vänner,
Liksom den varmaste äfven, de oförgätliga dragen.
Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan,
Barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med hvarandra.
Knä vid knä där suto vi sen och delte gemensamt
Läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan.
Men då med sommarns sprickande löf och med drifvan om julen
Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet,
Var det i glädjen en sorg att lämna hvarandra och skiljas;
Åter, när skolan kallade oss, och ömma föräldrars
Armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon,
Var det i sorgen en glädje att vänta hvarandra och mötas.
Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne,
Lätt som en telning viras omkring en annan och växer,
Växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda.
En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård
Bytte mot helgedomen en gång och sökte af ljusets
Heliga skatter en lott att äga och sprida i världen.
Täflande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena,
Glädde den andra också att veta och känna och lära.
Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider,
Lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana
Sågo mot kommande år och mot värf, som väntade mannen,
Ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika,
Agde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma.—
O, då vi skildes sen,—som han sjunger, den älsklige skalden—
For han för evigt dit, jag hit. Bekymren i lifvet
Kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor.
Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,
Lefde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad;
Jag vid en bortglömd vik af en insjö fjarrän i norden
Grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda.
Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga,
Ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet,
Glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan,
Glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och lifvets
Sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan,
Allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad,
Ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom."
Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt.

Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte:
"Månne den åldrige nyss ej hörde mitt namn, då det nämndes,
Döf i sin glädje för mig som främmande, eller kanhända
Var det en annan vän, som han skattade mer än min fader."

Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade:
"Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor,
Smekt af er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra,
Hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala.
Sådan satt han också och talte om flyktade dagar,
Talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms,
Delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda.
Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd
Grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara,
Talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta
Dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er.
Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet
Ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen,
Länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning.
Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas,
Höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast,
Finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet
Visar ett drag, ej sedt och ej glömdt sen gladare tider.'
Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!"

Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat,
När med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen
Reste sig opp: "O, son af den älskade", sade han stilla,
"Bild af en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta,
Kom, att i dig jag må famna ännu den ädle, som bortgått.
Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän,
Bjuden för sommaren blott, må du lefva och röras ibland oss;
Kär som en skänk af himlen, en son, är du kommen, och tacksam
Tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser."

Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg
Trädde hans dotter in med en glänsande bricka på armen.
Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet
Spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet,
Där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten.

Varsam, full af förundran och rädd att störa den gamle,
Började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning;
Men till sin dotter talade då den vördige pastorn:
"Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers
Kyss åt den yngling ge, som så främmande varit dig hittills.
Se, för en framtid är han din bror, en son af din faders
Ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster."

Sagdt; och en ljuf, lätt flammande sky, halfmulen af oro,
Spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet.
Tvekande stod hon, dröjde och teg, men mildt i sin bäfvan
Föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat.
Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan,
Fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar
Lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd.

Icke ett ord blef taladt. Med ömt, halft tvekande saktmod
Drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan,
Ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar.
Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt,
Tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet.

Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen,
Ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väfven,
Lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna.
Känslor, ej kända förut, som vaknade andar i hjärtat
Närde hon stilla och log och tårades, själf som en gåta,
Själf som en gycklande dröm för sin ljuft förvirrade tanke.
"Hvarför", tänkte hon, dröjer jag här, som jag vore förtrollad,
Har jag ej mycket ännu att bestyra! Syrener och häggar
Bjuda mig blommor och löf, och likväl oprydd för de komna
Står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas
Af mossväggarne där, med mörknade taflor behängda;
Ser han då ut, som vore han van att mötas af sådant!
Kunde jag komma mig opp och företaga mig något,
Skulle jag lättare bli, och den oförklarliga oron
Lämna min själ. Hvad tåras jag för, hvad suckar jag öfver?—
Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar,
Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna?
Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam
Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser,
När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan.
Tom är gården och tyst. Min bror är borta, och borta
Äfven den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar,
Allt är ödsligt och hemskt, som i grafvar går man i rummen.
Nå'n gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan,
Skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer
Mulen och pratar en stund. och berömmer sin boning och reser.
Är då så ljuft allt detta, och borde jag annat än gråta,
Borde jag annat, än gråta också för sommarn! En okänd
Väntas och visar sig knappt, förrn redan han är som en broder,
Kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga
Djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta.
Hvad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?"
Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta, en blomdoft
Liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas.