Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer,
Friska och plockade nyss vid den sorlande bäcken i hagen,
Kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna.
Farstun ville hon än långt grannare pryda med löfverk,
Sätta buketter i glas för rummen, och kammarn på vinden
Fylla med blomsterångor, att ljuft för de komna den första
Natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas.
Först dock på hushållskammarn en blick af vana hon fäste,
Öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna
Såg, då med kinderna flammande än och ögat i tårar.
Opp från väfven hon steg och försökte att härma ett löje.
Genast glömde sitt värf den tjänande tärnan och ställde
Korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan;
Själf med förundran nalkades hon den skyggande flickan.
"Hvarför", sade hon, "ser jag en tår i ert mulnade öga,
Hvilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla
Vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?"
Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan,
Leende gladt, som om ren hon visste det väntade svaret.

Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas,
Utan hon vände sig bort förtretad och talte och sade:
"Ständigt låtsar du se långt mera än andra, Johanna,
Tycker dig öppna och sluta igen mitt fattiga hjärta,
Liksom din sockergryns- eller synålsdosa det vore;
Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret!
Hvilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer,
Kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme
Sitta som jag här inne i kvaluren af häggarnas dofter,
Se, om ditt hufvud ej tynges till slut och ögonen rodna!"
Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet
Aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter.

Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna,
Tigande, icke med ord hon ville försöka en ursäkt,
Ville blott vänta en gladare blick, att gladare sedan
Lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren.

Länge förmådde ej heller den sjuttonåriga flickan
Blicka på nejderna blott kallsinnigt och visa sig mulen,
Utan hon ångrade snart i sitt sinne det hårda, hon talat.
Harmen i ömhet löste sig opp, en tår, som i ögat
Fyllde sig långsamt, doldes ej mer, och sakta mot tärnans
Skuldra hon lutade ned sitt lockiga hufvud och talte:
"Visst långt mindre, än själf du förmodar det, goda Johanna,
Känner du mig och förstår, hvad mitt innersta tänker och drömmer.
Nyss, då den gamle begärde min hand, och mitt hjärta af ömhet
Fylldes och gärna hans ensliga lif jag förljufvat och tröstat,
Mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal.
Nu, då en gäst har kommit från vidt aflägsnade länder,
Okänd mer än en sky, hit drifven af vindarne, okänd,
Talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras af kärlek.
Se, jag vill säga dig allt och ej dölja mig, spana blott icke
Själf i mitt innersta du, att jag ej blir sluten af skygghet.
Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen,
Syntes han mulen och tvär, som man blir, då man växer vid boken?
Nej, med sin spensliga rock kring lifvet och hatten i handen
Sprang han från kärran och lyste af fröjd, då han gjorde sin hälsning.
Sen—och jag finner det själf, hur tokig jag blir, då han nalkas—
Ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig,
Liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon.
Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna,
Är det af kärlek ej, men af hat, åtminstone vrede,
Att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom,
När han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott."
Sade och bäfvade skygg och tryckte sig närmare tärnans
Vänliga famn och gömde i den af blygsel sitt anlet.

Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappast
Svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn.
Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan
Sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt.
Så han kom, men han kallade strax sin syster och sade:
"Hanna, den främmande väntar oss ren, tag hatten och skynda;
Innan till kvällsvard dukas ännu och den gamla Susanna
Löper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och söker,
Hinna vi föra vår gäst kring nejden och spana, om folket
Samlats till lekar ren och beredt lusteldar för natten."
Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och höra
Ljudet af klockan, som slog i detsamma, och glädas att träffa
Allt som förut så förtroligt och kärt i det älskade hemmet,
Hann ej märka, hur brydd den vänliga systern hans anblick
Flydde och sprang att dölja sin blick i den skymmande hatten.
Men då hon klädt sig, tog hon sin bror vid armen, och båda
Skyndade ut och mötte den främmande redan på trappan.

Tredje sången.

Till hjärtat, som var kallt,
Säg, hur du lågor bar?
Hur kunde du bli allt
För den, du intet var?

Solen sänkte sig ned och skymdes af bergen i väster;
Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren.

Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats,
Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.
Men för den främmande viste hans vän det älskade hemmets
Ljufva behag och hörde ej opp att minnas och tala:
"Ser du den rodnande sjön", så sade han, "ser du, hur olik
Hafvet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder!
Här är grönska och färger och lif. Otaliga holmar
Skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla
Lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga.
Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet,
Öppnas en vidare rymd af vatten, och trefliga byar
Skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjärran.
Äter på andra sidan hvad fält af odlade tegar,
Bördiga, höljda af brodd, omgifna af skogiga höjder!
Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna
Skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan.
Här, där skymningen nu oss möter i skuggan af barrträn,
Här är siskornas lind, hit komma de första om våren,
Smekas på granarnas skott eller yfvas och sjunga i toppen,
Liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad.
Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen,
Skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren
Börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka.
Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar
Spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar;
Innan han anar det själf, är han nere på buren, och nätet
Faller omkring, och sången är slut och friheten borta."

"August", sade med bannande röst den vänliga systern,
"O, att du än är grym som förut och fägnas af sådant!
Är det ett nöje kanske att hålla en fånge i buren
Året igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas?
Sen, då hon länge saknat en ton, som ljuder som hennes,
Förs hon till skogen och hör en like och svarar af menlös
Glädje och narras att locka en vän, som hon älskar, i bojan."