Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

Henne i ögat såg den främmande vänligt och sade:
"Tänk dock, att sådan är kärlekens sed; så gillrar den snaror,
Stundom ett nät och stundom en famn. Ack, gärna i båda
Lär man dock skynda, om blott af ett älskande hjärta man lockas."

Så han sade. Hans vän åhörde de växlade orden
Föga, ty nejden fäste hans blick, och ställen, besökta
Tusende gånger förut, uppfyllde hans tanke med minnen.
Leende talade då den främmande ynglingen åter:
"Grymma vi kallas, vore vi så! Men grymmare mycket
Är hvar flicka, så mild och så fredlig hon tycker sig vara.
Se bland många blott en! Vid mitt hem, helt nära till gården,
Växte af åldriga björkar en lund, värderad och hägnad;
Nu, då med höstens kallare dar de gulnade löfven
Började falla och blott fröhängen på kvistarna höllos,
Samlades orrar ibland helt tama och åto i träden.
Men då med bössan jag smög mot planket och ärnade skjuta,
Smög min syster, hur ledsen jag än knöt handen och bytte,
Ständigt i spåren och bad: 'Låt vara dem, rubba dem icke,
Skona de arma fåglarna, broder, skona för min skull!'
Så hon bad, och då snart hon märkte, att böner ej hulpo,
Ropte hon, klappade händerna hop och skrämde dem ständigt.
Märk dock, hur ömsint var hon ändå? En dag, då jag hemkom,
Mötte jag strax en bekant på vår trappa och hälsade vänligt.
Denne dock hälsade ej, men tryckte blott hatten i pannan
Djupare ned och dolde en tår och skyndade dädan.
Väl förstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet:
'Syster, din fästman mötte mig nyss i förtviflan och bortgick;
Hvarför krossade du den arme?' Men hör, hvad hon svarte:
'Är jag för gammal kanske att välja, och måste jag tacksamt
Taga den första, om än jag ej älskade honom det minsta?'
Leende talte hon detta, den milda, som skonade fåglar.
Nu, säg själf, hvad grymmare är: att skjuta en fågel
Eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?"

Så han sade. Men än på det lutande torpet vid stranden
Höll sitt öga hans vän och mindes den åldrige fiskarn,
Hvilken från barndomsåren han där sett vistas och lefva;
Honom han mindes och frågade nu sin syster och sade:
"Lefver han än, den gamle, och ser man hans julle på träsket
Likasom förr, när morgonen gryr eller aftonen nalkas?
Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat,
Mött, då han landat, hans båt och betraktat hans fånge och bortglömt
Lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet."

Honom svarade rörd den vänliga systern och sade:
"Bort han flyttat för alltid, och tom sen dagar och veckor
Står hans koja vid sjön och gläder ej ägaren mera.
Kunde jag dock med ett ord eller några beskrifva hans bortgång!
Ofta, som hade han känt en gäckande aning, i vintras
Kom han och satt i vår stuga och rökte sin pipa vid ugnen,
Talande mycket om fisket i fjol och den stundande våren.
Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan,
Hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom;
Nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden
Refvar och krokar och sen begynna att fiska på allvar.
Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan.
Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla,
Isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor
Öppnade sunden sig ren, och vattenfåglarna hördes.
Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre
Kunde han styra sin färd, hvar gång han syntes ånyo,
Tills att af hinder ej mer han stängdes och lätt i sin julle
Rodde som förr kring uddar och skär, som grönskade åter.
Då—en afton det var, och jag gick allena på stranden,
Lockad af blommornas lukt och björkarnas, längre än vanligt—
Fann jag mig, innan jag visste däraf, helt nära hans koja.
Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten
Hängda på pinnarne än och slöt, att han vistades hemma,
Ville ett vänligt ord jag säga den gamle till hälsning,
Innan jag vandrade bort.—Så trädde jag in i hans stuga.
Ensam syntes han där, på sin halmbädd hvilande stilla;
Mattare var hans öga än förr och hvitare kinden;
Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet.
Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu't,
Hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe
Vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan;
Hämtade vatten och gaf den döende gubben att dricka.
Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog,
Tog han min hand i sin darrande hand och talade detta:
'Lämna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka
Känna jag får och se i min dödsstund grönskan och vågen.'
Bortgå kunde jag ej och lämna den åldrige hjälplös
Kvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjälpa,
Utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida.
Luften strömmade in, gladt hördes den jagande måsen
Ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar
Bruten allenast af fiskarnes slag, som lekte vid grunden.
Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet,
Var det en stråle af fröjd, eller syntes det vara det endast,
Efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans hufvud
Sjunkit mot skuldran, och lifvet med sorger och glädje försvunnit?
Hyddan lämnade jag med bäfvande hjärta och tillslöt
Dörren och vågade ej, förrn redan jag nalkades hemmet,
Stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande.
Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben,
Nej, långt mer som det minne jag får, sen jag länge betraktat
Fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna,
Solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla,
Sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider."
Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick.

Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, af ålder
Älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns
Skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen,
Dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta
Flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen,
Blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten,
Glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne.
Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen
Höjde sig furar mot skyn, halfbrända, med glesnade kronor;
Icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens
Buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen af åsen.

Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös
Tafla af skogar och vatten och fält utbreddes för ögat,
Klädda i skimmer ännu af aftonens mattade purpur.
Skaror af vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar
Glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan,
Medan en annan fyllde dess rum med växlade färger.
Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor,
Kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad,
Hördes ur dalarna blott, och ibland till de döende ljuden
Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af eko.

Men till sin vän han talte, den främmande, full af förundran:
"August, mera bekant, långt mer än du varit mig nånsin,
Är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen.
Här visst ser jag den bok, på hvars strålande sidor du läsit
Allt, hvad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta,
Jag och min syster och du, och fördrefvo med aningar kvällen.
Lyckan af människans lott och kärleken, friden och glädjen
Lärde du här, här väcktes din dröm om förklarade andar,
Vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.
Lyssna, i sångernas ljud, i den domnande sucken af eko,
Fåglarnas röster ur skyn och ur lunderna, hör du ej änglar,
Leende änglar i allt, från din barndomsålder bekanta?
O, hur ser jag ej nu dem klara! På aftonens guldmoln
Segla de kring, framtindra ibland i en stråle af solen,
Blicka ur blommorna, glittra på sjön och andas i luften;
Var det ej dem, som du mente, och dem, som du lärde oss älska?"

Så han sade. En tår sågs fylla sig sakta i flickans
Öga och rullade ned som en daggklar pärla på kinden;
Men med en halfdold suck hon frågade: "Talar han sådant,
Talar för andra han sådant, för mig upptäcker han intet!
Sluten går han och tyst här hemma, och säger han något,
Är det om bössan blott eller fågelfänget, han talar,
Mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam.
Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan
Endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta,
Gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon,
Någon att sluta mig till i en allvarsammare timme.
Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta
Sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklaradt!
Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad
Öfver naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet.
Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala,
Säga mig: 'Flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt,
Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom.'
O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar
Dröjde hos oss, hur vore det ljuft att kunna med henne
Växla en tanke ibland, då det anande hjärtat är rikast!
Låt mig höra ett ord, hvad heter hon? Namnet allena
Vore mig redan så kärt; sen söker jag tänka mig henne.
Säg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhända?"

"Fråga ej", svarade gladt den främmande, "ingen i världen
Liknar hon, knappast sig själf. Den af smek bortskämda Maria
Hette hon hemma förut, men för smek nu säger man smicker.
Hyllad af egna och främmande, snart enväldig och nyckfull,
Växte hon opp, men kär för oss alla förblef hon beständigt.
Ville hon något och tog, då hon bad, den vänliga minen,
Kunde man lätt ej neka, och kunde man, ville man icke;
Fordrade åter hon spotskt, hvad hon önskade, lydde man nästan,
Lydde, om än förtretad ibland, och visste ej hvarför.
Sådan kom hon en höst till staden, och klubber och kaffen
Började nu. På en kväll var ren landtflickan en mod-dam.
Syntes hon, såg hon ständigt en svärm balfjärlar omkring sig,
Tog hon i dansen ett steg, lorgnerades, hviskades, mystes;
Allt var lyckadt och lätt, och hon såg det och lyckades dubbelt.
Då först blef hon i hast odräglig. Den skönaste dansarn
Eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, på dessa
Kunde en solskensblick hon kasta ibland, då de kommo;
Kom en annan, som ej, kantänka, behagade henne,
Fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa,
Innan den finaste skymt af en rynka han såg på prinsessans
Näsa och modfälld nödgades gå att harmas i tysthet.
Då kom äfven er bror, en vild björnunge från norden,
Teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra;
Inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera,
Satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets
Saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljufvast.
Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll
Såg man i den, med glesnade löf, tungt sväfvande dimmor,
Bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen.
Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast,
Mera af under rikt och af drömmar, vakande drömmar.
Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria
Lyssna också, och man såg, att hon häpnade först af förundran,
Liksom hade hon sett i en värld, helt annan än denna.
Dock, än log hon förnämt och försökte att kasta med nacken
Lätt som förut en kväll och en annan, då länge hon sutit
Drömmande kvar i vår krets. Förgäfves! Följande afton
Kom hon tillbaka och satt tankfullare, längre allenast.
Ändtligt var det förbi med kapriserna. Tjustes hon nån' gång,
Dolde hon tjusningen ej, och det öfvermodiga ögat
Svällde af tårar ibland, då godnatt hon sade och bortgick.
Hvilken förändring åter i hast, som genom ett trollslag!
Hemma förtrolig hon blef, på en dans saktmodig och enkel
Trädde hon in, besvarande mildt hvar mötande hälsning.
Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad,
Lika mot alla hon var, och äfven den ringastes hyllning
Fick i en vänlig blick sin belöning och ångrades icke.
Gladare nalkades snart hvar människa henne, och mindre
Slösades smicker och ord, och hon älskades mer än berömdes.
Sådan var hon, försök att föreställa er henne,
Full af växlingar blott, nyss en, nu åter en annan!
Kanske blir hon dock nu, som hon är, sen"… Leende afbröt
Vännen hans ord: "Kom", sade han, "följen mig; källan vid stranden
Måste jag hälsa uppå och dricka ur åter som fordom."
Sagdt; och han vandrade ned från kullen och visade vägen.
Snart till källan man kom. Af himlens skimmer bestrålad,
Outtömlig och klar, där låg den i bädden af blommor,
Lik ett människoöga, hvars frid, ej rubbad af stormar,
Dallrar af ljus blott än och af lifvets åder i djupet.

Tysta vid brädden af den nedsatte sig alla och drucko,
Hvilande där och betraktande sommaraftonens slockning.
Ord ej funno de mer och sökte dem icke; i tankar
Närmade hjärta sig blott till hjärta och fylldes af sällhet;
Men på den främmandes bild föll flickans öga i källan.
Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra,
Älskade drag, och hon såg och dröjde och fruktade icke;
Innan hon visste det, log dock, hans blick mot hennes och möttes.
Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat
Drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände, hur kinderna redan
Tändes af glöd, och hon såg med bäfvan sitt rodnande anlet
Blottadt i källan för ynglingens blick.—Då seglade vänligt,
Färgadt i purpur, ett moln utöfver den speglande böljan.
Ljus förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad,
Se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet
Glödde, och flyktig en skymt af en tacksam glädje allenast
Röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas anlet.