Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodren,
Nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar:
"Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke,
Nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet:
Min är redan Maria, ej mer den spotska Maria,
Nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger
Skönare, än han beskref, och mildare, ljufvare, bättre.
Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes
Broder din hand! Så önskar hon, syster mot syster i byte;
Så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!"
Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset
Ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen
Sakta bland löfven och stod omsider vid brädden af vattnet.
Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln,
Flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen,
Skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen.
Skonande fällde han stenen och såg, hur den bäfvande modren
Sam vid hans fötter ännu och trotsade döden af kärlek,
Tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad
Hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde.
Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden,
Lockad af fågeln och rädd att störa de båda vid källan.
Snart dock vände han om och spanade redan på afstånd,
Spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter.
Famnad af ynglingens arm, stod skön i den bleknade kvällen
Flickan och lutade tyst på hans skuldra sitt lockiga hufvud;
Men då hon märkte sin bror och han nalkades, räckte hon honom
Leende handen och strök en tår ur sitt lyckliga öga.
Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje
Tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt:
"Nu, hvad säger vår far, då vi så förlofva oss alla,
Hastigt, utan att nämna ett ord åt honom på förhand?
Akta dig, Hanna, i hast kanhända förlofningen upphäfs."
Skämtande talte han så; men med oro hörde dock flickan
Orden och tänkte, hur lätt sitt förrädiska hjärta hon åtlydt,
Så att sin egen älskade far hon förgätit alldeles,
Glömt hans önskan och sin att lefva beständigt i hemmet,
Glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast.
Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo,
Innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta.
Så, af de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad.
Knappt af vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden
Hördes en kallande röst och man märkte den gamla Susanna.
Spanande kom hon och syntes ej litet förtretad och viktig,
När med sin förklädsfåll i handen hon skyndade framåt,
Färdig i ifvern att torka beständigt sin svettiga panna.
Men då de sökta hon funnit och såg dem närma sig redan,
Steg hon på sidan af vägen och väntade. Vänligt till henne
Talte ett blidkande ord vid förbigåendet flickan:
"Hvarför kommer ni hit och tröttar er, gamla Susanna,
Släpar om dagen och hvilar ej ens, när aftonen nalkas?
Se, vi hinna ju hem, om ni än ej ropar och söker."
Så hon sade; ett svar gaf icke den gamla tillbaka,
Vinkade blott med handen och kallade flickan i tysthet,
Men afsides hon hviskade sen den komna i örat:
"Gud välsigne, mamsell, hvad ni dröjer, att vofflorna kallna,
Steken i grytan torkar och bränns, och den vördige pastorn
Sitter och hungrar och mäktar ej få sin fattiga kvällsvard.
Säg dock, innan ni går, och berätta mig: blir det till hösten,
Blir det i sommar kanske ert bröllop, säg, om ni redan
Svarat den aktade herrn, eller dväljs han i fruktan och kval än?"
Sakta talade åter till henne den vänliga flickan:
"Vänta ej, gamla Susanna, att få tillreda mitt bröllop;
Somrar hinna förgå och höstar, innan det firas,
Kanske kommer till slut en vinter för evigt emellan."
Sagdt; och hon lämnade kvar den gamla i häpen förundran.
Själf hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt,
Drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljufva bekymmer fördjupad.
Men när trappan man hunnit och lätt från sitt hufvud hon hatten
Lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna åter,
Tog hon den älskade ynglingens hand, helt tyst i sin bäfvan,
Öppnande dörren och trädande in till sin fader i kammarn.
Tung af mödor och år, i sin ensamhet hade den gamle
Tröttnat att vaka och nyss mot den stoppade karmen af länstoln
Lutat sitt hufvud och somnat.—Ännu vid hans fötter på golfvet
Steg en strimma af rök ur den knappt halfslocknade pipan.
Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron,
Skön som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat,
Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit,
Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek
Röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder,
När sin fader hon såg, hur han hvilade trygg i sin fromhet,
Såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka
Störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans lefnads
Frid och samla bedröfvelse öfver hans grånade hjässa.
Knäböjd nära hans fot, vid den älskade ynglingens sida,
Stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga;
Slutligt sänkte hon tyst sitt hufvud och tryckte med varma
Läppar en kyss på hans hvilande hand. Förvånad ur slummern
Väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar,
Såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga
Skarpt med en ljungelds hot mot den främmande. Se, vid hans anblick
Veknade blixten och smalt i en tår. Gladt öppnande famnen,
Tog han de unga och slöt dem båda i älskande armar.