En dikt i tre sånger.
Första sången.
Leende säges hon gå som en ängel
emellan de andra,
Skämta ibland och trösta ibland
och förlika och lugna.
Tyst från sitt ensliga torp långt borta i djupet af skogen
Gick den gamle soldaten Pistol mot kvällen omsider,
Sedan han värmt sig i ro och tändt sin pipa vid härden.
Ingen han lämnade kvar i den ödsliga hyddan, och ingen
Följde hans spår. En son, den ende, han ägde sig närmast,
Fjärran i härnad dragit och stred i det turkiska kriget.
Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring,
Utan som andra han väntade glad julaftonens glädje,
Bjuden att fira den nu på den stora, bemedlade herrgåln.
"Sitt ej", hade den aktade herrn, den ädle majoren,
Sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan,
"Sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen,
Ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten
Stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast;
Helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher,
Drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan."
Så han talat och smällt den gamle soldaten på axeln.
Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle majorens
Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens
Tjocknande mörker och snön, som, af vindarna hopad om dagen,
Låg på den ödsliga stigen ännu, ojämnad och spårlös.
Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben,
Nöjd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt.
Men med snabbare färd till den trefliga stugan på förhand
Flydde hans tanke likväl, och han talade tyst i sitt sinne:
"Nu är glädjen ej dyr, nu börjar man helgen i stugan,
Kastar bekymren i vrån och arbetsdräkten i kistan,
Tänder de strålande ljusen och strör halmkärfvar på golfvet.
Vore det jul också i den präktiga salen där oppe
Nu som förut, när lekar och sång där hördes beständigt!
Men nu säges, att saknaden blott och sorgen och oron
Sitter i den, sen i fält mot turken den unge kaptenen
Tågade ut, kvarlämnande svärföräldrar och maka.
Sen rörs sällan en sträng i det gälla klaveret, och ingen
Manar till glädje och dans; af främmande vimlar ej gården.
Ensam dväljs i sitt rum kaptenskan och sörjer den korta
Bröllopsmånadens fröjd och sjunger med klagan en vaggsång
Öfver sitt hvilande barn, som af fadrens öga ej skådats.
Mulen vandrar den åldriga frun, värdinnan i gården,
Än från salen till köket och än från köket till salen,
Harmas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar
Sitter vid vaggan hon då och hjälper sin dotter att gråta.
Så är trefnaden borta i allt. Den gamle majoren
Ledsnar vid kvinnotårar till slut och brummar i länstoln
Dagen igenom och tål ej höra den eviga jämmern.
En blott finnes där än, i sitt barnsliga sinne beständigt
Färdig att glädjas och le, den vänliga fröken Augusta.
Leende säges hon gå som en ängel emellan de andra,
Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna,
När af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma.
Vore ej hon; blef säkert i kväll välplägningen mindre
Äfven i stugan, ty lätt förgäta de öfriga sådant;
Hon, fast barnslig hon är och den yngsta af alla i gården,
Glömmer dock ingen och lefver af andras glädje allenast."
Så han tänkte och hann byvägen och följde med lättnad
Trampade spår i en gladare nejd, där fjärran en hydda
Stundom mötte med ljus från den flammande härden hans öga.
Lång var milen dock än för vandraren. Aftonen framskred
Kulen och mörk. Sin färd försökte den åldrige skynda,
När på en gång af bjällror en klang, kringljudande nejden,
Nådde hans öra. Förskräckt åt sidan han stapplade undan,
Stannande djupt nedsjunken i snön.—Stormodigt och högljudt
Skallade kuskens varnande rop. Ren ilade trafvarn,
Eggad af tömmen, förbi, då ett mildt "God afton!" ur släden
Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten.
Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas:
"Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra,
Kom, här finner ni rum, om ni sitter på kanten af släden;
Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret."
Sagdt, och den åldrige hörde med fröjd sig nämnas och kallas,
Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta,
Lydde och satte sig glad att åka på kanten af släden.
Men med förundran talte han så till den vänliga flickan:
"Nu, hur firar ni här julkvällen i skogarna, fröken,
Reser på öfveryrade vägar allena i kölden,
Medan af värma och ljus till ert hem hvar människa lockas,
Medan ock jag med min bräckliga fot framstapplar på drifvan,
Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?"
Skämtande svarade blott den sextonåriga flickan:
"Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjön där nere i dalen
Finnes en koja, mera än er bofällig och ensam?
Där bland granar och snö i den trånga, föraktade buren
Har jag en gammal höna med fem små ungar omkring sig,
Hvilka behöfva sig korn och glädje som andra till julen."
Sade och log. En tår, osynlig i skuggan af kvällen,
Fyllde den åldriges blick, men han talade, rörd i sitt hjärta:
"Så må glädjen till er, till den stolta, beprisade gården
Komma i afton, komma och bli kvarboende ständigt,
Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit,
Bringande hugnad och tröst åt människohjärtan i nöden!"