Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan:
"Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera;
Borta är den långt, långt, med kaptenen i turkiska kriget.
Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan
Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden,
Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders
Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas.
Sist, då han själf tog afsked och for, kanhända för alltid,
Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom."
Men han tänkte den gamle, på människoödet, hur ojämnt
Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore,
Som i den rikes boning försmås, och han talade åter:
"Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman,
Människan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda?
Se, i ert hem hvad brister väl där? Står icke er fader
Än på sin ålderdom rask bland de sina och ordnar och leder?
Rörs ej dagen igenom er mor som värdinna i gården,
Vördad af älskade barn och hulpen i lätta bekymmer?
Täfla ej tjänare gladt vid sysslorna? Yppas en önskan,
Utan att villiga människor skynda att fylla den genast?
Gården är präktig och stor, att äfven den resande ofta
Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet råder,
Rik välsignelse tycks nedströmma på allt som ett solsken.
Är det ej nog, då så litet behöfs till människolycka?
Kom en gång och besök den gamle Pistol i hans koja!
Ensam finner ni där soldaten. Allena vid muren
Sitter han, jämkar en brand på sin härd och tänker och tiger.
Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor;
Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid;
Ödsligt är allt, ett ord af människotunga förspörjs ej.
Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen;
Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker,
Ensam liksom han själf, den ströfvande vargen hans boning.
Nalkas han fönstret och ser, hur världen synes där ute,
Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden,
Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden
Ingen finnes, som bär i sitt hjärta en tanke på honom,
Ingen, som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver.
Icke dess mindre röker han än sin pipa i kojan,
Börjar sakta sin dag och väntar på dagen en ända."
Vänligt svarade åter den sextonåriga flickan:
"Sörj ej, gamle; en dag kanhända, då minst ni det anar,
Kommer från kriget er son till sin saknande fader tillbaka.
Men då vidgar han ut och förnyar er lutande boning,
Odlar en teg, uppsöker en ung värdinna för gården,
Trifves och lefver med er och förkofrar sig ständigt i välstånd.
Själf värderad och kär för älskade barn och för barnbarn,
Sitter ni trygg bland egna och minns krigstiderna fordom,
Medan en sonson, lärd att skyldra med käpp och marschera,
Hvilar sig lätt på ert knä och hör er maning att en gång
Blöda med ära som ni, om det gäller, för fäderneslandet."
Högre syntes den gamle i skymningen. Krigiska minnen
Fyllde hans själ, och glömmande ensamheten och bristen,
Nådde han herrgåln, stolt som en vapenbroder till ägarn.
Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat,
Gick han behagligt att fira sin kväll bland folket i stugan,
Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig.
Glädje möttes dock nu i det älskade hemmet ej mera,
Tystnad och oro blott, ovanliga gäster om julen,
Mötte hon där. Förgäfves i glans från glimmande kronor
Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet;
Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen där inne.
Mörk i sin gungstol satt den ädle majoren och förde
Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken,
Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka
Glömde sitt te och försmådde den ren halft svalnade koppen.
Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar
Dröjde, med pannan sänkt mot handen, den unga kaptenskan,
Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena.
Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan
Tecknat i ljus sitt spår på den glödande kinden och fallit.
Sådant såg, då hon kom i sin glädje, den vänliga flickan,
Anande snart, att åter en storm de dyra i hemmet
Skakat och stört; för en stund den tycktes lugnad allenast.
Tala tordes hon ej, knappt hälsa. I bäfvande tystnad
Löste hon kappan, blottade ljuft sitt lockiga hufvud,
Ordnade dräkten och smög till systerns, den älskades, sida.
Men med en suck omsider begynte den ädla majorskan:
"Kom, Augusta, och se jultidningar, läs, hvad oss posten
Hämtade nyss. O, låge din arma moder i grafven!
Slagen är furstens kår, där din svåger tjänte, förlorad,
Kringränd, fången till slut; blott få undkommit fördärfvet."
"Kvinna", talade strax allvarligt den ädle majoren,
"Svärma ej, fångar nämnas ju ej, kringränning ej heller;
Tagen i flanken, står det, och hårdt anfäktad i fronten,
Miste han folk, men slog sig igenom och räddade äran.
Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton;
Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen."
Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan:
"Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas,
Såge oss leka i kväll lättsinnigt och glömma, att Adolf
Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet,
Eller ock firar förblödd i turkarnas boja sin julkväll?"