Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan,
Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet,
Sökande tröst; men hårdt nedstötte den ädle majoren
Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre
Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjässa.
Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande dräktens
Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen.
"Se", så sade han, "se, sen trettio vintrar tillbaka
Hvilar du här; säg själf, om de sår, här blödt och igengrott,
Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjärta?
Blir af din dotter en gång den saknade mindre värderad,
Om en kula, ett svärd ojämnat hans hull, då han kommer,
Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta?
Tystna då; fölle han äfven, välan, hvad båtar er klagan?
Mer, ja, mer än strömmar af gråt från klagande kvinnor
Gäller en droppe ändå af det blod, bland dödar en hjälte
Offrar i slaktningens stund åt fäderneslandet och äran."
Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln,
Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka
Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika
Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet.
Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan,
Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger.
Bortskymd satt hon och fäste sin tårade blick på den gamle,
Tänkande rörd, hur han förr i det lyckliga hemmet beständigt
Trefnad mötte och fröjd, hur med kärlekens lugn på sin panna
Själf förklarad han sågs som af aftonsolen en ljusning.
Nu, hur förändradt syntes ej allt! Undviken och fruktad,
Lämnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron,
Dvaldes han oförstådd i sitt hem, den vänlige gubben.
Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas
Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede.
Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta,
Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga.
Småningom dock höjde sig klangen, i rikare växling
Fyllde sig takterna ren, och en sång, af den åldrige älskad,
Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar.
När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna,
Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången,
Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol.
Harmen lämnade rum i hans hjärta för tonernas välde,
Tankar på tider, som flytt, uppvaknade; gladare känslor
Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma
Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren.
Men då hon slutat visan och blott med lekande händer
Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta ackorder,
Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan
Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke,
Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud
Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje,
Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader.
Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga,
Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjärta
Slöt han sitt älskade barn, och han talte försonad och sade:
"Gå, vår tröstande ängel, och narra din moder att glädjas
Så, som du narrade mig, illistiga, gå till din syster,
Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt,
Talte jag än förnuft i min knarrighet kvällen igenom."
Så han sade och löste sin famn; försmulten i kärlek,
Höjde sig flickan på tå och kysste hans panna och flydde.
Andra sången.
Tänk blott vänligt vid min saga:
Att en systers sorg förjaga,
Sjöng en flicka
En oskyldig sång!
Men i sitt hvardagsrum, i den ensliga kammarn på vinden,
Satt hos sitt slumrande barn den unga kaptenskan och sörjde.
Tårögd satt hon och rörde den gungande vaggan med foten,
Medan i stilla bestyr barnsköterskan ställde en rubbad
Stol på sin plats eller skötte den långsamt tynande brasan.
Ingen talte ett ord, matt flämtade lampan på bordet,
Mörk, enformig och tung var nu julkvällen där oppe.
Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjänande tärnan:
"O", så sade hon, "säll må jag skatta mig arma, som ingen
Gosse begärt, som känner ännu mitt fattiga hjärta
Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast.
Sitter jag ensam, kan jag en gång väl gråta af ledsnad,
Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap;
Bättre dock ledsnadens tår än den frätande sorgens och orons.
O, hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman
Ute i kriget också, och drömt, som jag drömde i aftse.
Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga
Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden
Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven;
Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt.
Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt
Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre;
Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken.
Häpen ropte jag: 'Kom, sök skygd, ovädret är nära,
Skynda er, kom!' Dock utan ett svar förblef ni på stället.
Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten;
Rosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor,
Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren.
Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap
Stunda väl söder ifrån med stingande törnen för mången."
Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud,
Fäste på tärnan sin blick och kväfde sin smärta och sade:
"Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton;
Stugan är ljus, där leks, där väntas ej blodiga budskap.
Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln
Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret."