Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens
Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren.
Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke
Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder,
Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla `
Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
"Slumra", sjöng hon, "o barn, som den gryende blomman i knoppen,
Slumra och känn i din sömn, känn gladt, att din moder dig vaggar!
Snart, ack, hvilar hon själf som du, ohunnen af sorgen,
Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej.
Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets
Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras;
Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända
Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres.
Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila
Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen.
O, då du jagas en gång af ödets vindar i rymden,
Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar.
Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!"
Så hon sjöng, dock stundom allenast. I växlande afbrott
Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans
Suckande gång och den flitiga pendelns knäppar i uret.
Men då öppnades dörrn omsider. Den vänliga systern
Kom i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna.
Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas,
När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes.
Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern:
"Älskade, sitter du här som en skugglik vålnad i grafven,
Enslig och gömd, o, skrämd snart kunde jag fly vid din anblick.
Tala ett ord, stig opp, kom, låtom oss jaga tillsammans
Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast."
Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn
Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade:
"Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjärta, och sorgen
Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo.
Goda, man blygs, om du så, en gumma förvissnad i förtid,
Möter din man, då han kommer med hufvudet fullt af turkinnor.
Ler du? Välan, le, le, men akta dig! Vet, Orienten
Är ej ett vildland; känslor af eld, svartblixtrande ögon,
Svärmande tjusning finner man där och himlar på jorden.
Läs ett stycke i Moore eller Irving, läs om Alhambra,
O, och ditt hjärta drömmer ej mer om blod och om bojor,
Fruktar väl snarare blott, att den älskade, rusig af fröjder,
Glömmer sitt hem och sin lilla bedröfvade blomma i norden.
Se, om du lofvar förgäta en stund ditt bekymmer och lyssna,
Läser jag sakta en sång, som diktats med tankar på Adolf;
Kalla den blott ej svärmande; så, om fången han blefve,
Skulle det hända; i allt är österland och är sanning."
Sade och vecklade opp ett fint brefpapper, med omsorg
Skyddadt och slutet ihop, och hon rodnade lätt och begynte:
Bud på bud seraljen hinna;
Harems ljufva härskarinna
Får ej slumra mer.
Bref har kommit från sultanen:
"Skynda, Seidi, på altanen,
Sultaninna,
Jag en fest dig ger."
Följd af tjusningen och våren,
Ren ur famnen, af Bosforen
Morgonsolen hann;
Mera skön dock, säger sången,
Mera strålfull, på balkongen
I juveler
Harems stjärna brann.
Och dess milda öga skickar
Öfver nejden sina blickar;
Det är festens stund.
Mänskoskaror vimla, blandas,
Hvart hon skådar, seglas, landas,
Lefva, röras
Stränder, sjöar, sund.
Kan du jublets mening ana?
Segrat har Mahomas fana,
Portens hjältehär:
Osmans son kan ej betvingas,
I triumf till segrarn bringas
Ryska fångar;
Striden ändad är.
Se den bleka, sorgsna skaran!
Svärden, dödarne och faran
Gick den lugn emot;
Nu, en slaf, i bojor vorden,
Ser hvar kämpe stum mot jorden
En bland alla
Blickar opp med hot.