Vakter kring hans bana stoja,
Fruktad än i segrarns boja,
Går han stolt sin gång.
Mörkt är pannans hvalf, det höga,
Blixtar ljunga ur hans öga,
Hjältevreden
Trotsar död och tvång.
Hotfull stormar folkets bölja,
Tusen vreda blickar följa.
Den förmätnes färd;
Blott från tornet, säger sången,
Såg ett öga ned på fången,
Mildt som stjärnans
Från en högre värld.
Seidis tjusta hjärta rördes;
O, hon minns, hur själf hon förded
Från sitt fosterland,
Långt från Serviens gyllne dalar,
Från dess rosor, näktergalar,
Från sin lycka
Vid Moravas strand.
Barmen höjes, kinden lågar;
"Ser du främlingen?" hon frågar
Sin förtrogne slaf,
"Konungsfalken kan ej lära
Band fördraga, bojor bära;
Han vill flyga
Öfver land och haf.
Frihet måste hjälten vinna,
Lefva än för älskarinna,
Ära, fosterjord!"
Sagdt, och i sin sköna ifver
På ett rosenblad hon skrifver
Till gemålen
Några blyga ord:
"Dyre, låt med rosens anda
Seidis tysta suck sig blanda
Och ditt hjärta nå:
Tjusad af din makt, din ära,
Ville hon en stund begära,
Då för festen
Hon kan tacka få."
Så hon läste och blickade opp förstulet och talte:
"Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, den första
Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras.
Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert?
Allt är sådant det finns i tusende böcker. Allenast
Sagan är ny om festen och sultaninnan och fången.
Nu må du lyssna igen och kyssa mig sen, då jag slutat."
Gömd bland harems stolta lunder,
Utan glans af konstens under,
Utan prakt och flärd,
Smyckad blott af söderns sommar
Står en rosenhäck och blommar,
Vigd åt hjärtat,
Härskarns lugna värld.
Krona ses han här ej bära,
Ingen dyrkans kulna ära
Här hans bröst begär;
Blott af hourikyssars nektar,
Västanvindar, balsamfläktar,
Kärlek, kärlek,
Får han mötas här.
Vill han spirans börda glömma,
Om Mahomas himlar drömma
En förklarad kväll,
Vill han se en känsla knoppas,
Vill han minnas, vill han hoppas,
Går han trogen
Till sitt blomstertjäll.