Där, i ljufva dofters sköte,
Vill han vänta Seidi's möte,
Så till svar han skref.
"När hans blomvärld aftonsvalkas,
Då skall sultaninnan nalkas
Den, som kysser
Hennes rosenbref."
Ren är solen skymd af bergen,
Dagen bleknar, purpurfärgen
Mister hvalfvet ren;
Månen klarnar öfver dalen,
Sången börjar näktergalen,
Härskarn väntar.—
Är blott Seidi sen?
Nej, hon kommer! Lätt som vinden,
Tyst som skuggan, skygg som hinden,
Sin gemål hon når;
Blygsamt ren sitt knä hon böjer
Och vid härskarns solblick höjer
Slöjans dimma
Från sitt anlets vår.
Purpur hennes kinder målar,
Men i ögats himmel strålar,
Stjärnlikt klar, en tår:
Är det sällhet, är det smärta?
Lyssna! Vid gemålens hjärta
Nu hans fråga
Hon besvara får.
"Seidis himmel!" så hon talar,
"Från min hembygds sälla dalar
Jag ett minne har
Af en flicka, min väninna,
Född att dyrkas och försvinna;
Serviens tjusning,
Så hon kallad var.
Börjad nyss var blomstertiden,
När för korsets tro till striden
Serviens ungdom drog.
Serviens tjusning log ej sedan,
Flydd var hennes blomning redan,
Förrn i lunden
Första rosen dog.
Nu vid Savas silfverflöde
Gömmer hon sitt tysta öde
I en ensam graf.
En blott kände hennes smärta.
Dyre, därför brast dess hjärta,
Att en yngling
Fördes hit som slaf.
När du jublets toner hörde,
Väckta tankars sorg mig störde
Under festens dag.
Späda äro hjärtats vårar,
Därför ser du Seidis tårar,
Dyre herre,
Därför gråter jag.
O, där nordens bloss sig tända,
Vissnar nu som hon, kanhända,
En förlåten brud,
Blickar hit mot oss och gråter,
Fordrar stum en älskling åter,
Som försmäktar
Här på segrarns bud."
Så hon suckar tyst som vinden,
Lutar sakta rosenkinden
Mot hans barm och lyss.
"Seidi", hörs han kufvad svara,
"Din skall hvarje fånge vara,
Lös dem, ljufva,
En för hvarje kyss."