Österns himmel purpurrandas,
Friska morgonvindar andas
Öfver Peras strand,
Och på böljans brutna spegel
Skynda gladt med svällda segel
Seidis fångar
Till sitt fosterland.
* * *
Du, som lyssnat på min lyra,
Sök ej skaldens höga yra
I dess toners gång;
Tänk blott vänligt vid min saga
Att en systers sorg förjaga
Sjöng en flicka
En oskyldig sång!
Så hon läste sin dikt med bäfvande stämma i början,
Blyg och försagd, nu skyndande, nu lätt hämtande andan,
Tills för sagan hon glömde sig själf, och rösten, en flöjtton
Liknande, fyllig och vek, den milda berättelsen frambar.
Men då till slutet hon kom och nämnde sig själf och sin syster,
Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna,
Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet.
Tröstbehöfvande själf var den tröstande. Men vid sin vagga
Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte
Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan.
Ändtligt talade sakta den sextonåriga åter:
"Älskade, nu för en stund må du lämna den ensliga kammarn,
Gå att förströ dig, gå att besöka den trefliga stugans
Lekar och se, hur af litet också ett hjärta kan glädjas.
O, där sitter visst nu den gamle Pistol vid sin pipa,
Leende, medan vi här förgråta oss, nöjd med sitt öde,
Rik med en mund full rök och ett ungdomsminne från kriget,
Mera än vi, vi rike, som dock blott äga vår saknad.
Gå att föröka den åldriges fröjd, låt ställa en stäfva
Öl för hans plats, och hans blick skall stråla dig glädje i hjärtat.
Gärna jag ginge, men dröjer du här och jag lämnar dig ensam,
Mulnar ditt öga, som nu i sin klarhet lyser så vackert,
Se, och din systers besvär med visan har varit förgäfves.
Frukta ej, vaknar den lilla, är jag här färdig på stunden,
Vaggar ej länge som du, men kysser hans leende öga
Genast och värmer i hast mot min kind hans kläder för kvällen.
Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld,
Hvilar han lugn i min famn som en klar daggpärla i blommans."
Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systern:
"Älskade, nu blott icke; i kväll skall du vara för alla,
Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan
Mera än nog; hvad mer jag behöfver, skänker mig denne."
Sade och visade lätt på det sofvande barnet och fortfor:
"Här är din systers tröst och förströelse, fåfängt en annan
Skulle hon söka. En skymt af denne, och rik i sin saknad
Känner hon sig, en blick, och det mulnande hjärtat är dagadt."
Öfver den spädes bädd, där han rodnade varm i sin slummer,
Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud,
Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade:
"Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar
Fylla dess blickar igen; då vakna, och efter din tunga
Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga:
'Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra;
Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden,
Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen.
Le, med ditt leende skingrar ditt barn sen sorgen i lifvet.'"
Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret
Rörde hon lätt och försvann som en blomsterånga ur kammarn.
Tredje sången.