Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

Skogen kläder Han grön, Han låter
den irrande fågeln
Finna ett korn: mig hjälper Hä-
danefter som hittills.

Men han satt och förtäljde, den gamle soldaten, i stugan,
Rökte sin pipa och talte om krig för det undrande folket,
Tills omsider han kom med berättelsen långt i Turkiet.
"Turken", sade han då och blåste mot taket ett rökmoln,
"Känner jag bättre än er, fast aldrig med honom jag kämpat.
Ofta i lägret förr, då vi slutade kvällen med samtal,
Hörde jag pröfvade män, som stridt utrikes i världen,
Tala om honom och än med häpnad minnas hans framfart.
Ali och Mustafa bej och Kapudan pascha och Achmed,
Namn, som ej människotunga förmår oöfvad att nämna,
Hörde jag då och förnam, hur hedningen lefver och strider.
Turken, vänner, är hård som koppar för kulor och svärdshugg;
Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen,
Rister sitt yfviga skägg som ett lejon och rasar ånyo.
Ingen skoning begärs i drabbningen, ingen förunnas;
Stupar man, lycklig är den, som stupar och slipper att brännas.
Men när stundom en fest för hedniska gudar begynnes,
Tar han en skara fångar och klär beckskrudar på alla,
Tänder med glädje dem an och låter dem brinna som lampor
Ofta i drömmar jag sett den unge kaptenen i lågor
Stå för sin front, och min son, den saknade, brinna med honom;
Ofta som vaken jag trott, att bedröfvelse väntar oss alla."

Så han sade.—Vid dörrn mellertid, nyss kommen i stugan,
Stod, af honom ej sedd, den vänliga fröken Augusta.
Löje stridde med sorg i den sextonårigas hjärta,
När till den gamle hon gick och med mild förtrytelse talte:
"Tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira
Julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast?
Vänta, en annan gång, då ni kommer och söker oss åter,
Finner ni ingen, som hälsar ett gladt välkommen på trappan.
Nej, långt hellre jag går till grinden och vinkar med handen,
Ropar på afstånd ren: Bort, olycksbådare, hädan,
Bort till turken, att värma er där vid brinnande mänskor!
Ingen soppa i dag! Här kokas ej; vandra förbi blott."

Leende dock, genmälte den åldrige krigaren detta:
"Fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjärtan
Finnas hos turkarna ock, fast fula de vore som vilddjur.
Se, hur såg man ej här i det sista fördärfliga kriget
Människor värre ännu, baschkirer och vilda kalmucker,
Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött.
Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen,
Höjde han flaskan blott och behöfde ej höja sitt hufvud,
Ty för honom ej var som för andra hans näsa till hinder,
Utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset.
Ögonen, svarta som kol med en tindrande gnista i sotet,
Brunno i hufvudet djupt, och den vidt uppspärrade munnen
Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden
Möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll.

Men en afton det var, vårtiden vid början af kriget;
Allt var stilla och tyst, och vi rastade, sen vi om dagen
Slagit och drifvit en tropp närgångna kosacker tillbaka.
Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra,
Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna
Eller ett silfvergehäng eller annat, som duger att taga.
Så till stället jag kom, där den blodiga slaktningen hållits,
Hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte,
Fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand.
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen,
Där vårt läger vi valt, då bland buskar ett stycke från vägen
Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo.
Närmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur,
Fann en slagen kalmuck. På en sjunken drifva bland tufvor
Nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse,
Låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet.

Häpnad fyllde min själ, och jag ärnade vända tillbaka;
Men dock bar han sin dräkt och en skön, blå tröja på kroppen,
Värd en flaska och mer, om man sålde den vänner emellan.
Denna förmådde jag ej kvarlämna till byte för andra,
Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud,
Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat,
Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling.
Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag,
Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla,
Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja,
Tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln,
Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar.

Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud,
Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat,
Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt,
Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder
Länge att bida och vaka min natt orolig i skogen,
Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med brännvin,
Drack och manade sen den fallne kalmucken att dricka:
'Här, tag värma, kamrat! Drick ut, var mänska och skrik ej;
Svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för munnen!'
Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen,
Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje.
Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig,
Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.

Snart till lägret jag kom, och det trumlades åter till uppbrott,
Såsom vi plägade då, fast segrande, draga oss undan;
Tropparna ordnades alla till tåg, och vi började vandra.
Se, då hade jag tid att natten igenom i kölden
Minnas, att flaskan var tom; och jag harmades öfver min enfald,
Att som en kvinna jag sviktat och lyda mitt blödiga hjärta.
Dock gick natten förbi, och morgonen grydde, och strider
Följde på strider igen; blod spilldes, och nya bekymmer
Kommo med nya dagar, och lätt förglömdes de gamla.
Så blef sommar till slut, och sommaren följdes af hösten.

Aldrig tänkte jag mer på det öfverståndna och gamla.
Våren och vårens mödor och krig försvunnit ur minnet
Likasom snön, som smälte och rann till sjöarna spårlöst;
Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet,
Kämpa som man för mig själf och därnäst för min granne i ledet,
Sen att hinna till aftonens ro, uttröttad af dagen.
Sådan kom jag en natt att af eftertroppen i nöden
Glömmas och lämnas kvar på min post. Afsides och ensam
Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan.
Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat
Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan
Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja;
Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor,
Än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas;
Därför dröjde jag kvar, förbidande fiendens ankomst.

Talrik kom han ej först. Tre jägare syntes allenast
Smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären,
Sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva,
Spände förtörnad min hane och sköt och nådde den ena.
Strax var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda
Kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig;
Striden börjades då, och jag redde mig, bärgande lifvet.
Ren svårt sårad var en af de båda och famnade marken
Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna.
Själf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt,
Stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjärran
Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd.
Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor
Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
Fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom.
Sviktande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän,
Innan jag stupade själf, när af ryttareflocken den förste
Hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej,
Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna,
Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar
Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Men med förvåning kände jag då den slagne kalmucken,
Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd.