Nu från tinget, där sitt straff han utstått,
Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes
Öfver Kangasalas ås tillbaka.
Midt på vägen, där som smalast åsen,
Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer,
Slog han ögat opp och såg omkring sig,
Såg och talte stilla till sin fångvakt:
"Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar,
Stränder, skogar, lunder, berg och ängar,
Mäktiga att trolla kvar zigenarn.
Om vid slutet af den långa bergbron,
Där, hvar mellan dunkelt gröna granar
Strandens glesa, gula björkar svaja,
Om jag där min hustru skulle möta,
Ville jag till henne säga: 'Kvinna,
Dröj och föd ditt foster här till dagen,
Att mitt barn må se i födslostunden,
Hur vår Herres värld är glad och härlig,
Fast att dröja är oss tungt som döden'."
Så han sade: utan akt på talet
Åkte förarn fram i lugn sin kärra.
Stranden hann i sakta rullning kärran,
Och ett stycke framför den på vägen
Gick en ensam kvinna långsamt framåt.
Djupt på hennes randigt väfda klädning
Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran
Och på den i svarta bucklor håret.
Förarn åkte fram och upphann henne.
Men med ena handen på ett spenbarn,
Med den andra emot barmen hållet,
Viste hon och talte så till förarn:
"Låt mig följa på ditt lass ett stycke:
Jag är trött af bördan vid mitt hjärta."
Och han tog den bedjande på lasset,
Och hon satte sig bakom med fången.
Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger,
Sen hans grenkamrat för kulan fallit,
Åkte förarn aningslös och säker,
När en dolk, i dukens veck förborgad,
Leende zigenarkvinnan framdrog
Och, mot mannen lutad, talte sakta:
"Passa på, min man, när hugget faller,
Skuffa förarn ned från kärran genast!"
Sade, och med all sin styrka samlad
Slog hon i sin oväns skuldra knifven.
Genom jackan, gjord af vallman, trängde
Stynget mellan nyckelben och nacke,
Och ur förarns hand föll töm och piske.
Men i blinken, stött af Adolfs axel,
Sjönk han sanslös mellan hjulen neder.
Glad till marken sprang zigenarns maka,
Tog ifrån den slagne alla nycklar
Och befriade sin man och herre.
Lätt från hand och medja löstes järnen;
Fötterna allena löstes icke.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa,
Utan smidda fast med eld och hammar,
Tyngde dem och lydde inga nycklar.
Och han stod likväl, zigenarn Adolf,
Glad på marken ren och eftertänkte,
Hvart sin färd han skulle styra dädan,
När, ur dödens slummer vaknad, förarn
Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Genast sprang emot sin ovän Adolf
Och, med knifven höjd i luften, sade:
"Aldrig skall du mera återvända
För att säga, hvart zigenarns maka,
Hvart zigenarn Adolf tagit vägen."
Sade; men den fallne bad och svarte:
"Håll med hugget opp och skänk mig lifvet;
Aldrig vänder jag ändå tillbaka,
Aldrig går jag att med spö och bojor
Plikta för mitt oförstånd och hädas.
Hellre lämnar jag mitt rika hemman,
Dragande med er i ödemarker,
Om mig Gud vill därtill unna styrka."
Så han bad,—och öfvertald zigenarn
Höll med hugget opp och skänkte lifvet.
"Om vid Gud du lofvar brödratrohet,
Skall ett hår ej på din hjässa krökas,
Ej så länge röfvarn Adolf andas
Och med dessa båda ögon ser dig."
Så han sade: för ett slag flög hästen,
Skenande den långa milen framåt;
Men han själf tog af till skogs från vägen,
Bärande, fast sjuk, sin slagne broder
Och i spåren af sin maka åtföljd.
Tvenne solar ren från hvalfvet stupat,
Tvenne nätter hade klarnat redan,
Från den stund, de veko af till skogen;
Men vid kvällen af den tredje dagen
Valde de till hviloplats en lada,
Fjärran från ett mänskligt hem belägen.
När de där på höet satt sig neder,
Började zigenarn Adolf tala:
"Nå, i sanning, mina trogna vänner,
Många hårda dar jag genomlefvat,
Aldrig har jag svultit dock så länge.
Vore jag till mina fötter ledig,
Mat jag hade skaffat längesedan;
Nu i ödemarken kring vi irrat,
Glade, om ett bär, en droppe vatten
För vår värsta törst och hunger funnits.
Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka,
Ej för din skull, ej för min jag sörjer
Så som för vår gode, sjuke broder!"
Så han sade; och hans maka svarte:
"Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla;
Vill du dröja här i natt, o herre,
Skall mitt bröst vår sjuke broder nära."
Talte så, och efter lämnadt bifall,
Mot den hungertärde svage lutad,
Bjöd hon moderligt den bruna barmen.