Och när äfven denna natt förlidit
Och på topparna af skog och fjällar
Höstens sol sin första rodnad spridde,
Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda,
Steg ifrån sin stråbädd opp och sade:
"Nu, min vän och gode broder Adolf,
Vill jag gå och söka mänskor åter,
Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar.
Om jag följer spången genom skogen,
Hinner jag till middan väl ett hemman
Och är här med mat i kväll tillbaka.
Ingen, om han här i nejden ser mig,
Skall åt förarn Anton neka bistånd."
Prisande hans mening, svarte Adolf:
"Väl, så långt, som mina krafter tåla,
Skall jag villigt bära dig på spången;
Sedan gå, och före Gud dig åter!"
Och de gåfvo sig på färden båda,
Ena tågande, den andra buren,
Tills vid början af en bättre skogsväg
De i vänlig brodersämja skildes.
Till sin lada gick tillbaka Adolf;
Förarn gick, fast svag, att hämta föda.
Men med ständigt växlad gång och hylla
Hann han innan middan till ett hemman,
Gick där in och tog sig plats på bänken.
Honom kände värden strax och talte:
"Nå förunderligt, min gamla granne,
Hvadan så till fots och så förbleknad?"
Djupa suckar drog af trötthet förarn
Och med ryggen stödd mot väggen svarte:
"Granne, underlig har färden varit,
Underligt jag kommer till ditt hemman;
Ensam, så till fots och så förbleknad;
Men låt först mig stilla törst och hunger,
Sedan hör, hvad skett och hvad bör göras."
Så han sade, i sitt hjärta redan
Stämplande försåt emot zigenarn,
Mot zigenarn Adolf och hans maka.
Mat och dricka hämtades på stunden,
Syradt kalja i ett stop af furu,
Mujkor, kött och bröd och smör och brännvin,
Och han sträckte glad sin hand till maten.
Men när törst och hunger han tillfredsställt,
Sträckte han sig hvilande på bänken
Och till värden med en vink begynte:
"Skicka, granne, bud till fogden genast,
Att med folk och vapen han må komma
Och zigenarkungen Adolf gripa.
Se, emellan nyckelben och nacke
Bär jag knifstyng, af hans maka hugget;
Nödgad sedan för det kära lifvet
Att dem följa genom ödemarken,
Har jag lefvat trenne dygn i skogen,
På det fjärde kommit hit omsider.
Men i natt, då månan sjunkit, smygen
Till den lilla ladan mellan bergen,
Där mot skogssjön Mättäkoski krökes;
Där är stället, där skall röfvarn finnas,
Hvilande i natt bredvid sin maka,
Där skall jag ock finnas, käck till bistånd."
Sagdt, och värden åter: "Ingalunda,
Gamla granne, får du gå tillbaka;
Låt de friska styra och blif hemma."
Honom svarte förarn Anton åter:
"Om ej jag dem mat och brännvin bringar,
Om ej jag, som lofvadt, återkommer,
Fåfängt skall man söka dem i ladan.
Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt."
Så han sade, lastade sin påse
Och, fast trött, begynte återfärden.
Men i samma stund satt röfvarn Adolf
I den glesa ladan med sin maka.
På sitt späda barn, till barmen slutet,
Höll sin blick orörligt fästad kvinnan;
Mannen såg mot spången oupphörligt,
Längtande att där sin broder varsna.
Ej ett ord blef taladt; endast syrsan
Skrek i höet, och i skogssjön anden,
Och nå'n gång i modersfamnen barnet.
Så gick dagen småningom till ända.
Men när solen sjunkit bakom bergen,
Satt zigenarn Adolf, där han sutit,
Ej som förr med filen sänkt på bojan,
Men med ögat fäst på spången ständigt.
Och han såg omsider förarn komma.
Opp han sprang, och stora tårar sköljde
Rullande hans väderbitna kinder;
Men i glädje brast han ut och sade:
"Ingen nöd, mitt dyra barn och maka,
Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Strax den kommande till mötes gick han,
Nådde honom och på starka skuldror
Bar den trötte fram till ladan åter.
Men när förarn framtog maten sedan,
Brast zigenarkvinnan ut i tårar,
Och zigenarn Adolf satt och talte:
"Äten nu, men jag vill fila bojan,
Sen, hvad öfrigt lämnas, vill jag äta."
Men när hungern alla stillat hade,
Sökte de med fröjd i höet hvila.
Ren med mörker hade natten kommit,
Långsamt vandrande sin stilla bana;
Vaken låg likväl zigenarn Adolf,
Vaken låg också hans trogna maka,
Tysta båda dock, tills kvinnan sade:
"Hvad kan nu i vida världen handlas,
Efter syrsan sjunger så beständigt?"