Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.
Om gubben haft förstånd, han själf, att dela med sig af
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf;
Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var,
Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar.
Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark,
Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.
"I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod.
När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt afvigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."
Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven, han tog sin sack på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.
Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.
Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.
Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.