Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,
Enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid,—och så bröt kriget ut.
Nu skulle truppen bryta opp, då blef o fråga ställdt,
Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."
Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han,
Fick vara dräng där man höll rast, soldat, där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.
På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å.
Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.
Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få,
Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också.
Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant
I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där."
"Och, herre", talte han till den, som förde folket an,
"Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!"
Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall.
Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "Gevär i hand, reträtt!"
Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.
Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.