Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén, sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma. Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor skald, som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme, till hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är visserligen lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är den sanna kallelsens kännemärke.

I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap.

RUNEBERG I HELSINGFORS; LÖRDAGSSÄLLSKAPET OCH ÄLGSKYTTARNE.

I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands särskiljande från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmässan medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt till sig själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det utveckla en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal. Redan under Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på, att de ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och språket, borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess språk och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna domningen hade deras maningar förklingat ohörda. Medan ämbetsmännen skötte administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och skötte sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela nationens bildade klass.

Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet, hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm förde snillet spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot slutet af sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det, medan han som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna humor, Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer, Nordströms infall, hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde sällskapet, M.A. Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från Karelens ödemarker återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven han som gäst vid dess sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe, Stubben, inom sällskapet gående under namnet "den absoluta vältaligheten". Sedan en och annan af vännerna satt bo, deltogo äfven fruntimmer, främst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgänge lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen, som efter universitetets öfverflyttning och ärkebiskopens död återförenats i Helsingfors.

I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet och Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra; säkert är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka än hos någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus med gröna trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum, äro nu försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela landet och bestämt dess utveckling till dag som är.

Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till först begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande.

Med Vargen, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en framställning af inlandsbons jägarlif under titel Älgjakten, hvartill han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg Cygnaeus det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin skrifvits på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det, måhända med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I Helsingfors togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och den konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars frambringande kräfde så många föregående offer af smideskonstens mästerverk. Sålunda uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg själf ännu var fullt medveten.

Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt, seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias" borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer lefver en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva lefnadsformer och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl som torparen, hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan smålöje och kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem sitt skimmer af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom hvilket dikten rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig relief åt det betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige arkangelitiske bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare väsen.

Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse, kring hvilken dikten rör sig,