männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning,
och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse. Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare, om man ej därtill vill räkna Homerus, och behandlande den svenska hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och Stagnelius i skuggan.
Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den finska nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande, grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse:
men själf med förnöjsamt sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger
blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält.
Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det folkeliga. År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att ställa Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens medvetande. Om, slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle utstrykas ur nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna nationen.
Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg Grafven i Perho, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya, krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom de Serviska folksånger, af hvilka han efter Goetze och Herder från tyskan öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda bokförråd funnit ett ouppskuret häfte Servische Volkslieder, öfversatta af P. v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång nya och dock bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den folkeliga stil, som sedan framträder i Idyll och epigram, utan fann där ock det heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den serviska folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i hans diktning fått nära nog en lika stor användning som själfva hexametern.
Grafven i Perho, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre priset. Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat medaljen i kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som ett missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan.
Ur samma källa, men med rikare flöde, har ock Molnets broder framgått (1835) och, bland minnena från Pargas, Den döende krigaren (1836). I öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som skalden emottog i inlandet, hvilat ännu länge.