Och har du ej fått stå i hvarenda strid
Som en kamrat och like mig närmst invid.
Och har jag ej berömt dig som färm och rask?"
Så talte Konow vredgad till korpral Brask.
"Nu hörs om dig ej annat än klagomål,
Hvar mänska talar om hur du blifvit bål;
Soldaten slår du, där han som bäst klär skott,
Och går med två tuggbussar af högfärd blott."
Men Brask, han hörde butter majorens tal:
"Väl var jag intet förr och är nu korpral,
Men hvad jag är, det blef jag för trofast mod
Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.
Om jag slår till nå'n gång, är ej ont däri,
Jag gör som mången annan, jag gör som ni,
Och brukte herr majoren här ensam slå,
Lät jag de andra smeka och slog också.
Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser,
Det gör jag allt för hedern att stå närmst er;
Men är det så, att äran er syns för klen,
Så tar jag bort den andra och gör med en."
Och Konow spände blicken, som han var van:
"Du är en präktig pojke och stursk som fan,
Blif, som du var, min närmaste man och kund,
En sådan har man gagn af i nödens stund."
Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked
Von Konow in i skogen, och Brask var med;
Korpraln var mörk att skåda, och hans major,
Han hängde nedra läppen och sköt och svor.
I fyra runda timmar han redan trätt,
Och allt gick än affären på samma sätt.
Han såg för få, som stupat där han gick fram,
Och fienden kom unnan från stan till stan.
"Fördömdt", så röt han åter, "det går ej bra,
Jag ser, hur barken ryker från tallarna,
Men ryssen står bredvid dem; och han går fri,
Hvar är ert öga, gossar, hur sikten I"
Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,
När för en trumf af Brasken han damp till jord;
Det var dock nästan mera än svar på tal,
Det hade han ej väntat af sin korpral.