Upp sprang han, drog sin värja, af vrede blek:
"Hvad har du understått dig, krabat?" han skrek,
"Nu skall dig djäfvuln taga med hull och hår,
Då midt i värsta striden, din chef du slår."
Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.
"Håll in er värja, herre, ett ögonblick,
Tills jag fått mäta honom hans skäppa full.
Som höll på er och sköt, då jag slog er kull."
Med dessa ord han lade geväret an.
I samma stund såg Konow en skäggig man,
Bakom en buske störta till marken ned,
Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.
"Och var det den, hvars kula mig pep förbi
Det ögonblick, jag föll, må vi vänner bli.
Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,
Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."
Nu lefver Brask hos Konow sen många år,
Den ena går alltjämt där den andra går.
Som kära vänner får man dem ofta se,
Och nästan lika ofta så träta de.
DEN DÖENDE KRIGAREN.
Försvunnen var en blodig dag,
Det var på Lemos strand,
De slagnas sista andedrag
Ren tystnat efter hand;
Det mörknade kring land och haf
Och lugn var natten som en graf.
Vid brädden af den dunkla våg,
Som skådat dagens strid,
En gammal krigare man såg,
En man från Höglands tid;
Hans panna låg mot handen stödd,
Hans kind var blek, hans barm förblödd.
Ej kom en vän, som kunde få
Hans sista afskedsord,
Ej var den jord, han blödde på,
En älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar;
En hatad främling här han var.
Hans öga lyftes opp ibland,
Fast slocknande och matt.
På samma slätt, på samma sand,
Helt nära där han satt,
En halft förstelnad yngling låg;
Han såg på honom, när han såg.