OTTO VON FIEANDT.
Från Kristina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Däraf lärde han befalla;
Var i kriget, det är sant,
Endast öfverstelöjtnant,
Hade med armén fått vandra,
Om han kunnat lyda andra.
Men han gick sin egen stig,
Bar sitt hufvud själf för sig,
Kunde under ingen vara,
Fick ock därför egen skara.
Nu så hör, hur han såg ut:
Klädd han gick i grå syrtut,
Den var sydd på hemloft-skullen.
Och af egna får var ullen.
Öfverst på hans hjässa satt,
Sliten blank, hans faders hatt,
Ärfd vid Villmanstrand på näset,
Där hans farfar bet i gräset.
Lägg därtill i vintertid
Fårskinnspäls, helt kort, men vid
Becksömsstofflor sist på foten,
Sådan red han framför roten.
Hjälte var han ej just så,
Att han nu dugt ses uppå;
Andra tider, andra seder,
Fieandt bar för djup sin heder.
Bar sitt svärd som bihang blott,
Gud vet, om han sköt ett skott
Under hela långa kriget;
Visst är, att det är förtiget.
Järn och stål och krut och bly
Därom fick hans trupp sig bry.
Den höll primen, han höll basen,
Gubbens vapen var karbasen.