När han gick med den i hand,
Klämde till för kung och land,
Var han seg som gamla eken,
Blef ej gärna trött af leken,
Kunde slåss fast hela dan,
Brydde sig om segern fan,
Ville blott ge drift åt striden,
Därtill var hans kantschuk vriden.
Finnen, visste han helt godt,
Är för trygg för att ha brådt,
Ville därför hjälpa arten,
Icke modet, endast farten.
Pipa skulle dock han ha,
Eljest var det aldrig bra;
Men med röken frisk i munnen
Slogs han gladt, fast öfvervunnen.
Ofta midt bland vapnens brak
Tog han därför ny tobak,
Lät sin närmsta busse bida
Och slå eld, förrn han fick strida.
När han sen i hopen stod,
Öfversköljd af svett och blod,
Gjorde med sin dagg försöken
Och ur bottnets djup sög röken.
Fick sin trupp i ordning ställd,
Bajonetten vackert fälld
Och bröt in i värsta klämman,
Var han som på eget hemman.
Talte finska som en tolk,
Skrek som åt sitt arbetsfolk;
En fick pris, en ann' en skrapa,
Ingen fick stå lat och gapa.
Då, så säga än hans män,
Var ej godt för fienden,
Då var gubben lik hin onde,
Annars var han som en bonde.
Sådan kom han med sin flock,
Samma pipa, samma jack,
Efter många hårda strider
Fram till Karstula omsider.