Det fanns i ryska hären namn,
Som på sitt blad historien skref,
Som fördes hit i ryktets famn,
Långt förr än kriget blef.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kände hvarje Finlands son,
Och skarpa strider bidde man,
Där dessa ryckte an.
Men Kulneff visste ingen af,
Förrn krigets flamma här var tänd;
Då kom han såsom storm på haf,
Knappt anad förr än känd,
Då bröt han fram som blixt ur sky,
Så väldig och likväl så ny,
Och glömdes ej och kändes nog
Från första slag, han slog.
Man hade kämpat dagen ut,
Och rysse liksom svensk, var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sof helt lugnt och sött;
Men bäst vid drömmens barm man låg
Och guld och gröna skogar såg,
Så skrek en skyltvakt: "I gevär!"
Och då var Kulneff där.
Man följde makligt en transport
Långt skild från ryska härens stråt,
Man åt och drack af bästa sort
Och drack på nytt och åt;
Men plötsligt, midt i glädjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund.
Det yrde opp ett moln af damm,
Hans pikar glänste fram.
Och satt man stadigt då till häst
Och gjorde allt med bästa flit,
Kom gubben rakad från vår fest
Så skäggig han kom dit;
Men höll man mindre amper min,
Då blef det han som drack vår vin
Och bjöd oss kvitta detta lån
Vid stränderna af Don.
Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö, om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff öfveradlt
Och gjorde spratt på spratt;
Och ställdes här mot här till slag,
Visst märkte man, hvar han tog tag,
Den fria stäppens käcke son,
Kamraten långt ifrån.
Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade af välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.
Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, hvilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp hvarann,
De starke, de och han.
Hans arm har domnat längesen,
Han föll i strid med svärd i hand,
Hans ära lefver kvar allen',
Bestrålande hans land;
Och hvar hans namn du nämnas hör,
Hör du "den tappre" nämndt framför;
Den tappre, hvilket härligt ord
Af tacksam fosterjord!
Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
Den gaf oss ofta djupa sår,
Dock älska äfven vi hans glans,
Som om han varit vår;
Ty hvad som mer än alla band
Af fana och af fosterland
På krigets ban förbrödrar oss,
Är samma kraft att slåss.